NATURRÄTT Också Luther talar ofta om en n. Han gör lika litet som den medeltida skolastiken någon bestämd åtskillnad mellan rätt och sedlighet, vilket betyder att n. och lex naturae sammanfalla. Luther kan bestämma n. som en förnuftsrätt. När han därvid hänvisar till det moraliska förnuftet, betyder detta emellertid icke, att n. skulle uppfattas som en i människonaturen inneboende immanent storhet. Den ger sig i stället tillkänna för det mänskliga förnuftet i form av mötande krav och bud. Luthers tankar om n. sammanhänga intimt med hans förvissning om att människan, även den ickekristna människan, står i oupplöslig relation till skapelsens Gud, som genom sin lag, skapelsens lag, inverkar på människan och i livets konkreta situationer tvingar henne till lydnad. Den lex naturae, som härvid är i funktion, kan icke identifieras med några ur det mänskliga förnuftet härledda allmängiltiga sedliga principer. Det väsentliga är att Skapargudens vilja och hans befallningar möter människan. De kunna möta henne ìi de jordiska ordningarna och i den mån människan därvid tvingas till lydnad, förverkligas Guds rättfärdighet såsom en iustitia civilis. N. så fattad är ett uttryck för de åtgärder, som Gud vidtager för att uppehålla sin skapelse gentemot fördärvets makter. Den utgår från tron på den i det närvarande verksamme Skaparen. Givetvis föreligger det under sådana förhållanden inte någon motsättning mellan bibelns bud och lex naturae — denna tänkes närmast sammanfalla med dekalogens andra tavla. »Den naturliga människan» känner dessa bud, även om hon inte skulle känna dem såsom gudomliga. Den Guds lag kyrkan förkunnar är därför inte någon för människan främmande lag, utan just den lag, under vilken människan alltid står, m.a.o. den lag som är konstitutiv för hennes livssituation. Sammanfattande kan det sägas, att Luthers tolkning av lex naturae är en utläggning av »lagens första bruk» med dess inriktning på iustitia civilis. Denna sammanknytning av lex naturae och »lagens första bruk» är sedan kännetecknande såväl för Luther som för den följande lutherska teologien. 1199 En ny situation uppstod under 1600- och 1700-talen, när n. genom Grotius, Pufendorf, Chr. Thomasius, H o bbes och Rousseau m. fl. lösgjordes från de religiösa bindningarna och kom att betraktas som en i det mänskliga förnuftet eller m.a.o. en i sig själv vilande rätt, och när samtidigt teologien mer och mer upphörde att tala om ett lagens första bruk, vilket innebar att kyrkans förbindelser med samhällslivet försvagades. Den metafysiskt orienterade naturrättsliga teorien utövade under lång tid ett dominerande inflytande. Den behövde i och för sig inte träda i någon saklig motsättning till en kristen livssyn och gjorde det i varje fall inte till en början. Senare, under upplysningstiden, blev spänningen påtaglig. Under 1800-talet blev denna version av n. föremål för en alltmera skärpt kritik. Denna riktade sig såväl mot naturrättsteoriens metafysiska bakgrund som mot dess försök att fixera absoluta, för alla tider gällande målsättningar. Naturrättsteorien efterträddes av en koncentration på den positiva, historiskt givna rätten. Den risk, som därvid så småningom allt klarare framträdde, var att rätten kunde komma att betraktas blott och bart som den ordning, vilken staten med hjälp av sina makt- och tvångsmedel uppehåller, och att därmed den syn på rätten såsom en ofrånkomligt giltig princip, vilken naturrättsteorien upprätthållit, låt vara med tvivelaktiga medel, gick förlorad. I denna situation har den romerskkatolska teologien velat fullfölja linjen från Thomas av Aquino, medan den protestantiska teologien ofta stått tveksam och vacklande inför de problem, som aktualiseras av naturrättsteoriens upplösning. Den lutherska teologien har emellertid här stora tillgångar att tillvarataga och förvalta, främst då i sammanhang med skapelsetron och den därmed nära förbundna, under senare århundraden svårt försummade läran om »lagens första bruk». Se även Lag, Menneskerettigheder, Naturlig religion. Litt.: Erik Wolff, Grotius, Pufendorf, Thomasius (Tübingen 1927); E. Brunner, Das Gebot und die Ordnungen (Tübingen 1933); dens., Gerech- 1200