Esra och N. ha av judarna betraktats som en enda bok. Huvuddelen av N. utgöres av de s. k. N:s memoarer eller minnesskrift, 1: 1—7, 11: 1—2, 12:27—43, 13: 4—31. Denna berättelse i jag-form har till syfte att bevara minnet av ståthållaren N:s stora gärningar och hans motståndares orättfärdighet. Här skildras, huru N. som hörde till exulanterna i Babylonien och där hade nått en inflytelserik ställning vid perserkungens hov, sändes till Jerusalem för att bygga upp dess murar. N:s insats kom emellertid att omfatta mera än detta speciella uppdrag. Han blir ståthållare över provinsen Juda, N. 5:14. Därigenom fick Juda rangen av självständig provins i stället för att som tidigare ha hört till provinsen Samaria. Det var också från Samaria och dess ståthållare Sanballat som det allvarligaste motståndet kom mot N:s arbete för Jerusalems återuppbyggnad. Trots många svårigheter lyckades N. fullborda murbygget på den häpnadsväckande korta tiden av 52 dagar, 6: 15. För att öka invånarantalet i Jerusalem lät N. genom lottning utvälja en tiondel av befolkningen i de kringliggande orterna och överflytta dessa till Jerusalem, 7:4 f., 11:1 f. Därpå följde den högtidliga invigningen av den nya stadsmuren, 12:927 ff. I slutet av minnesskriften, 13, omtalas några ytterligare åtgärder av N. för att reglera de kultiska förhållandena i provinsen. Detta skedde vid hans andra besök i Jerusalem, 13:6. Kap. 8—10, som inte höra med till N:s minnesskrift, berätta huru »lagen» förelägges och uppläses för menigheten, firandet av en bot- och bönedag samt folkets högtidliga förbindelse att noggrant efterleva vissa kultiska förpliktelser. Man har länge haft klart för sig, att k rT 0-nologien i Esra-Nehemja erbjuder svårigheter. T.o.m. ordningsföljden mellan Esras och N:s verksamhet i Jerusalem utgör ett ännu ej helt löst problem. Ytligt sett förefaller saken klar. Esra kom till Jerusalem i Artaxerxes’ 7. år, Esra 7:8, medan N. fick sin kungliga fullmakt i Artaxerxes’ 20. år, Neh. 2:1. Samma år föreläste Esra lagen offentligt i närvaro av Nehemja, 8:9. Det förefaller sålunda klart, att Esras verksamhet infaller före N:s, under samme konungs 1209 NESTORIANER regering och att denne konung varit Artaxerxes I, 465—424. Åtskilliga argument tala emellertid för att den traditionella ordningsföljden mellan Esra och N. bör kastas om. När Esra anlände till Jerusalem, fann han stadsmuren redan uppbyggd, Esra 9:9. Vidare är det anmärkningsvärt, att Esra så gott som aldrig nämnes i N:s minnesskrift. Esras och N:s befogenheter och uppgifter äro tämligen likartade, vilket gör det osannolikt, att de varit samtidiga. Slutligen framgår det av Elefantinepapyrerna, att Johanan, Esras samtida, Esra 10:6, varit överstepräst år 408 f. Kr. Dessa skäl tala för den inom forskningen alltmer företrädda uppfattningen, att Esra kommit till Jerusalem först under Artaxerxes II, d. v. s. år 397, medan N:s verksamhet infallit under Artaxerxes I och att ordningen mellan Esra och N. av Kronisten blivit omkastad. Se även Esra. Litt.: S. Mowinckel, Statholderen Nehemia (Kristiania 1916); H. H. Rowley, The chronological order of Ezra and Nehemiah (I. Goldziher memorial 1, Budapest 1948); W. Rudolph, Esra und Nehemia samt 3. Esra (Handb. z. A.T. I: 20, Tübingen 1949; kommentar). G. G. NEOLOGI, se Upplysningstidens teologi. NESTORIANER. Historia. Då Nestorius fördömts på kyrkomötet i Efesus 431 (se Antiokensk teologi, Kristologi), lämnade en del av hans anhängare Edessa i östra Syrien och slogo sig ned i Nisibis, som lydde under det persiska sasaniderväldet. Den persiska kyrkan hade då nyligen frigjort sig från patriarkatet i Antiokia. År 484 (497) övergick denna kyrka under sin patriarks (katholikos) ledning till nestorianismen, som under de följande århundradena spred sig i hela Främre orienten, vann de syriska Thomaskristna på Malahbarkusten i Indien och genom Alopen år 636 nådde Kina. En särskild metropolit utnämndes här, vilken lydde under katholikos i Seleucia — Ktesifon. Inskriften på den 1625 i Singanfu påträffade, s. k. nestorianska stenen från 781 skildrar på kinesiska »den strålande lärans från Tatsin utbredning i Mittens rike». På 900-talet hade Kina nära 2 mill. n. Även an- 1210