NESTORIANER gränsande mongolstammar, såsom keraiterna söder om Bajkalsjön kristnades. N. hade även givit Muhammed hans kunskap om kristendomen, och de kommo efter Islams erövring av Persien att till araberna förmedla den grekiska, klassiska bildningen. Denna nådde över omvägen runt Afrika och Spanien det medeltida Europa. Araberna liksom senare mongolerna gynnade n., vilket förklarar deras enorma framgångar. Katholikos förlade också 762 (780) sitt säte till Bagdad. På 1200-talet såg det ut, som om mongolerna i gemen skulle övergå till kristendomen. Då dessa samtidigt trängde fram mot väster, där Islam blivit mera självmedveten och intolerant, kommo legenderna om den kristne härskaren i Östern, Prästen Johannes, att fästas vid en del mongolkhaner. Såväl påvar som kejsare trädde genom resande tiggarmunkar (bl.a. Vilhelm av Ruysbroeck) i kontakt med mongolhärskarna. En sådan skickade också 1287 den nestorianske munken R a bban Sauma från Kina på diplomatiskt uppdrag till Konstantinopel, Rom och Paris. Då emellertid mongolerna under de följande århundradena i stället antogo Islam, började n:s nedgång. Ostasien isolerades och hemföll åt buddhismen, och de indiska n. övergingo till monofysitismen. N. sökte stöd hos Rom, och alltsedan 1500-talets mitt har en ständig vacklan rått, i det att större eller mindre grupper trätt in i union med romerska kyrkan men ofta sedermera lämnat densamma. De unierade n. kallas vanligen kaldéer. Sedan 1835 verka även anglikanska och presbyterianska missionärer bland n. i Mosulområdet. Svåra förföljelser ha under 1800-talet anställts av kurderna och under det första världskriget av turkarna. N. i norr ha härunder bl.a. sökt hjälp hos och till en del övergått till den grekisk-ortodoxa kyrkan. Nuvarande läge. Liksom redan de historiska årtalen växla också de statistiska uppgifterna starkt i skilda framställningar av n. Dessa kalla sig själva messiastroende, kristna (nazaréer) eller syrer, medan de i västerlandet ofta få beteckningen assyrer. Denna kyrka räknar i dag c:a 65.000 1211 —80.000 medlemmar, medan de unierade under patriarken av Babylon med säte i Mosul och Bagdad räkna c:a 100.000. Till 1933 bodde flertalet n. i Irak och Iran i området mellan Mosul, Urmiasjön och Kurdistans bergstrakter, där de nyttja en nyöstarameisk dialekt, vilken framgått ur den klassiska östsyriskan, som alltfort är kyrkospråk. De irakiska muslimernas förföljelser tvang detta år n. till en massutvandring med USA, Syrien och Cypern som mål. 1937— 38 inträdde en avspänning. I Amerika grundade den nuvarande katholikos, Simon X XI, en egen hierarki för utvandrarna och vigde 1945, fortfarande såsom flykting på Cypern, en ny ärkebiskop åt de c:a 15.000 n. i Indien, som efter en av sina ledare kallas mellusianer. De orientaliska kristna i Indien äro hinduer men kallas syrer, emedan den klassiska syriskan fortfarande är deras liturgiska språk. De tala däremot ett dravidaspråk, malayalam. De utgöra 1—1 °/, mill., d.v.s. 1, av antalet invånare i staterna Cochin och Travancore. Dessa malabarkristna äro till största delen unierade, medan några hundratusen bestå av monofysiter. Även en rad särgrupper finnas, såsom anglikanskt reformerade jakobiter. De nuvarande n. i Indien representera en under 1800-talets slut gjord utbrytning ur den unierade kyrkan. Jämte sina trosbröder i väster tillhöra de Kyrkornas ekumeniska råd. N. företräda läromässigt en pelagiansk rationalism, som delvis kan återföras på antiokensk tradition från gamla kyrkans tid. Tvånatursläran utgör icke längre något grunddrag. De tillåta prästäktenskap, fira även lördagen såsom helig dag och ha en bildlös kult, liksom en del andra liturgiska särdrag. Se även Monofysitiske kirker. Litt.: Se utom Attwater, Spuler, Algermissen, Graf och W. de Vries under Koptiska kyrkan även J. Casper, Die orientalische Christenheit (i Christus und die Religionen der Erde 3, Wien 1951). Specialarbeten: W. A. Wigram, The Assyrians and their neighbours (London 1929); K. Friz, 1212