att indirekt (genom sin litteratur och genom den prästerliga förkunnelsen) påverka fromhetslivet, fick herrnhutismen en mera organiserad utbredning, särskilt i Skåne, Västergötland och Norrland. Till nämnda religiösa rörelser kunde den stora folkväckelsen på 1800-talet direkt anknyta, under det att upplysningskulturen fick sin fortsättning i borgarkretsarnas liberala och stundom även antiklerikala humanism. Som en direkt men av de nya kulturförhållandena betingad utlöpare av den folkliga 1700-talspietismen framträdde under 1800-talets förra hälft i södra Sverige, särskilt i Sydsmäåland och i Blekinge, den s.k. gammalpietismen, som än i dag äger ett icke ringa antal anhängare, både präster och lekmän. Närbesläktad men icke identisk med denna riktning är den fromhetsform, vars upphovsman var Henric Schartau*. Genom dennes lärjungar inom prästerskapet vann denna kristendomsform ingång i vissa trakter av Lunds stift och framför allt i Göteborgs stift, vars kyrklighet alltjämt präglas därav (den s.k. västsvenska kristendomstypen). En annan variant av den kyrkliga 1800-talsväckelsen påverkade stora delar av Västergötland, säkerligen i direkt anknytning till den kyrkovänliga herrnhutism, som fått stor utbredning där. Den har präglat fromhetslivet i stora delar av Skara stift. Bland de kyrkliga 1800-talsväckelserna bör slutligen även nämnas læstadianismen* i nordliga Sverige, som så småningom uppdelades i den strängt lagiska västlæstadianismen (främst i finnbygden) och den mera evangeliskt orienterade östlæstadianismen (i svenskbygden). Den stora huvudfåran i 1800-talets folkväckelse utgjordes av de kretsar som skapats genom C. O. Rosenius’* verksamhet. Denna s.k. nyevangelism (termen skapad som motsats till gammalpietism) var icke begränsad till någon viss del av landet utan vann anhängare överallt, både i stad och på land. Dock nådde den föga ingång i de trakter, där den kyrkliga väckelsen redan vunnit fotfäste (Schartau, gammalpietismen och Skaraväckelsen). Den nyevan- 1225 NORDENS KYRKOGEOGRAFI geliska väckelsen differentierades först på 1850-talet, då den delade sig i en lågkyrklig gren, som 1856 slöt sig samman till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen*, och en under angloamerikanskt inflytande framvuxen baptistisk riktning, som dock först 1889 bildade ett kyrkosamfund (se Baptismen). Den lågkyrkligt-lutherska Evangeliska Fosterlandsstiftelsen splittrades 1878 genom den utbrytning, som ledde till skapandet av Svenska Missionsförbundet*, som hyllar den kongregationalistiska församlingsprincipen men är indifferent i lärofrågor. Ur Evangeliska Fosterlandsstiftelsen utbröts även (år 1911) missionssällskapet Bibeltrogna vänner*, som ansåg huvudorganisationens bibeluppfattning vara alltför liberalt färgad. Den riktning som i våra dagar trognast bevarat arvet från Rosenius (och herrnhutismen) får väl anses vara Östra Smålands missionsförening, som spelar stor roll i sin bygd. Även den baptistiska väckelsen utsattes för flera djupgående splittringar. Redan på 1870-talet bildades Fribaptistsamfundet på grund av meningsskiljaktighet i vissa trosfrågor. Ur baptismen vann den nuvarande pingströrelsen* sina flesta anhängare, och på 1930-talet anslöto sig ett par hundra baptistiska församlingar — till följd av schism i fråga om uppfattningen av Andens verk och den ekumeniska rörelsen — till Örebro missionsförening’. Under senaste seklet ha dessutom åtskilliga internationella samfund och riktningar vunnit anhängare i landet (såsom metodister*, frälsningsarmén*, kväkare*, Jehovas vittnen* m. fl.) utan att dock vare sig prägla någon särskild bygd eller utöva något varaktigt inflytande på folklivet. Mot denna historiska bakgrund kan man karakterisera Sverige som ett i stort sett evangeliskt-lutherskt land med starka regionala skiftningar och med insprängda riktningar av reformert kynne. Trots den genom den nya religionsfrihetslagen beviljade rätten till fritt utträde kvarstå de flesta medborgarna i kyrkan. Dop, vigsel och begravning enligt kyrkans ordning iakttagas också av flertalet. Konfirmationen åtnjuter 1226