NORDENS KYRKOGEOGRAFI botten med Lappo som centrum. I södra Savolax är kyrkolivet i viss mån influerat avy en tidigare pietistisk väckelse. Även annorstädes i södra Finland påträffas mindre grupper pietister. Læstadianismen* är den dominerande religiösa rörelsen i norr. Dess huvudområde sträcker sig till linjen Lochteå—Perho—Pielavesi—Suomussalmi i söder. Därjämte dominerar rörelsen i norra Satakunda och före kriget hade den många anhängare i södra Karelen. Även på andra håll i södra Finland, bl.a. i städerna, påträffas læstadianer. Rörelsen har betecknats som den kvantitativt största i Finland. Læstadianismen är uppdelad på flera riktningar, av vilka den »evangeliska» gammallæstadianismen och den starkt väckelsebetonade nylæstadianismen äro de viktigaste. Den förra dominerar i norra Finland, söderut äro bägge riktningarna ungefär jämnstarka. De frikyrkliga rörelserna (frikyrkligheten, baptismen, metodismen, adventismen, pingströrelsen m.fl.) ha sina flesta anhängare i städerna och andra bosättningscentra. På landsbygden i södra Finland har likväl pingströrelsen vunnit en jämförelsevis stor spridning. I de svenska landsförsamlingarna i södra Österbotten har baptismen tidtals haft talrika anhängare. Den grekisk-ortodoxa kyrkan* har bevarat sin ställning i östra Finland genom århundraden. Den har haft församlingar inom en betydande del av det genom de senaste fredssluten avträdda området i södra Karelen, men är även spridd i det nordligare Karelen samt i städerna västerut, där tidigare flertalet församlingsmedlemmar utgjordes av ryssar. I den mån det gamla kyrkolivet i Finland alltmera upplöses, försvinna även gränserna mellan de olika kyrkliga riktningarnas utbredningsområden. Dessa betingas för övrigt även av sociala och etnologiska omständigheter. Riktningarnas verksamhet har nämligen i hög grad bedrivits inom det gamla kyrkolivets ram. Även den nutida kyrkliga församlings- och föreningsverksamheten bidrar till att förändra Finlands tidigare kyrkogeografiska struktur. 1235 Se även Finland och art. om de olika stiften. Litt.: Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland åren 1942—1946 och 1947—1951 (officiell berättelse enligt uppdrag av biskopsmötet). W. A.S. Norge. Den geografiske differentiering i kirkelivet i Norge har såvel geografiske som historiske forutsetninger. Gjennomgående er bredbygdene og dalene på Östlandet og i Tröndelag tyngre kirkelig jordbunn enn kyst- og fjordströkene, hvor befolkningen er åpnere og lettere bevegelig. På Östlandet er traktene rundt Oslofjorden og Skiensfjorden særmerkt ved en höyere religiös temperatur. Sörlendingen og vestlendingen er religiös av legning, og kirkelivet i disse landsdeler er sterkt. I Tröndelags kystdistrikter, i Telemark og i Nord-Norge er grunnpreget noe mer labilt. En videre differentiering er betinget av de forskjellige vekkelsesbevegelser som delvis har vært lokalt begrenset, dels landsomfattende. De bevegelser som har kommet utenfra har hatt en naturlig innfallsport i skipsfartsbyene med omliggende distrikter. Foruten Oslo, Stavanger, Bergen og Trondheim gjelder dette særlig Drammen, Vestfoldbyene, Skien og Sörlandsbyene. Sioniterbevegelsen omkr. 1750 i Drammensdistriktet, med gjendåp, var helt lokal og kortvarig, men har etterlatt seg spor i distriktets religiöse liv. Brödremenig h etens virksomhet fra ca. 1730 var vesentlig begrenset til de strök som er nevnt ovenfor samt Östfold. Bevegelsen svant hen, men banet veien for senere vekkelser, og påvirket fromhetslivet innen visse kretser. K v ekerbevegelsen* fikk vesentlig feste i Stavanger. Læstadianismen* forplantet seg tidlig fra Nord-Sverige til Finnmark, Og preger nå i stor utstrekning kirkelivet i Finnmark og enkelte distrikter i Troms og Nordland. De mer og mindre landsomfattende vekkelser av norsk utspring har satt störst spor ì norsk kirkeliv. Landsvekkelsen ved Hans Nielsen Hauge* og hans venner i förste halvdel av 19. årh., preget av östlandslynnets sindighet og alvor, med sterk betoning 1236