i vekkingstida, stillte seg positivt til dei vekte og freista føra dei i luthersk leid; det lukkast til dels. Læstadius-rørsla fekk mest makt mellom samane, breidde seg over heile Finnmark, store delar av Troms fylke, Ofoten og Lofoten. Somme stader er rørsla mykje merkt av lovforkynning, andre stader sterkere av evangelieforkynning. Norsk Finnemission, grunnlagt 1888 og Det norsk-lutherske Finnemissionsforbund, skipa 1910, gjekk i 1925 saman til Norsk Finnemisjonsselska p. Det driv eit storfelt kristeleg-sosialt indremisjonsarbeid bland samane. Framstående fremjarar av samisk sjølv-utfalding på grunnlag av morsmålet og kristendomen var N. J. Skaar (hymnolog, biskop i Hålogaland 1886—92) og presten Jens Otterbech (1868—1921). I 1952 vart Hålogaland bispedøme delt i to: Nord-Hålogaland med Tromsø som bispesete og Sør-Hålogaland* med Bodø som bispesete. N. svarar til Finnmark fylke og Troms fylke og har eit omfang på 74.774,16 km”. Det er organisert i 7 prosti, 30 prestegjeld, 56 sokner. Av folkemengda i året 1950, 181.973 menneske, stod 2,5 % utanfor folkekyrkja. Av barn fødde i 1952 var 10,4 % fødde utanfor ekteskap. I somme prestegjeld må presten kunna tala samisk, i somme må han kunne tala kvensk (finsk). Samar og kvenar utgjer i 8 prestegjeld fleirtalet av folket. Under andre verdskrigen vart 26 kyrkjer og 6.500 bondegardar brende av tyskarane. Eit stort atterreisings-arbeid er i gang. Under biskopen i N. står også Svalbard. Biskoppar over det udelte Hålogaland bispedøme: Mathias Bonsach Krogh 1804—28; Peter Christian Hersleb Kjerschow 1830—48, deretter biskop i Bjørgvin; Daniel Bremer Juell 1849—55; Knud Gislesen 1855—60; Carl Peter Parelius Essendrop 1861—67, deretter i Oslo som stiftsprovst, statsråd, biskop; Fredrik Waldemar Hvoslef 1868—76, deretter sokneprest i Lier, biskop i Bjørgvin; Jakob Sverdrup Smitt 1876—85, deretter biskop i Agder; Johannes Nilssøn Skaar 1885—92, deretter biskop i Nidaros; Peter Wilhelm Kreydahl Bøckman 1893 —1909, deretter biskop i Nidaros; Gustav Johan Fredrik Dietrichson 1910—18, deretter biskop i Hamar; Johan Nicolai Støren 1918—28, deretter biskop i Nidaros; Eivind Josef Berggrav 1241 NORDISK RELIGION 1928—37, deretter biskop i Oslo; Sigurd Johan Normann 1937—39; Wollert Krohn-Hansen 1940—52, deretter biskop i Sør-Hålogaland. Biskop over Nord-Hålogaland: Alf Kristian Theodor Wiig 1953—. Litt.: P. W. K. Bøckman, Tromsø bispedømme 1804—1904 (Tromsø 1903); N. A. Ytreberg, Tromsø bys historie 1 (Oslo 1946). A. Š. NORDISK RELIGION. Fornnordisk eller nordisk religion utgör en del av den germanska religionen* och omfattar de nordiska folkens religion från äldsta tid fram till kristendomens införande. Källor. 1. Arkeologiskt material, främst gravar och gravfynd, runstenar o.d., även föremål, såsom kultyxor, gudabilder (sparsamt), brakteater. 2. Ortnamn. Åtskilliga nordiska ortnamn äro teofora, d.v.s. bilda sammansättningar med gudanamn, t. ex. Torsåker, Odensala (av äldre Odensharg), Frösvi. De anses utgöra bevis för olika kulters utbredning. Materialet är bäst bearbetat på norskt område. 3. I folkminnet ha ända in i vår tid kvarlevat föreställningar, som möjligen gå tillbaka på ett levande religiöst innehåll från förkristen tid. De flesta av dessa föreställningar beröra fenomen ur folktrons värld. Fullt säkra slutsatser kunna ej dragas beträffande n. av enbart källmaterial 2 och 3. 4. Skriftliga källor äro i huvudsak av två slag, »sydliga» och »nordliga», de förra oftast på latin, såsom Tacitus, Germania; Rimbert, Vita Anskarii och Adam av Bremen, Gesta Hammaburgensis, de senare till större delen tillhörande den fornvästnordiska (norröna el. »isländska») litteraturen. De norröna källorna fördela sig på poesin, eddasånger och skaldedikter, och prosan, främst släktsagor och konungasagor. Även de medeltida landskapslagarna innehålla värdefulla om än sparsamma notiser om n. 5. Lår, främst till lappar och finnar, vilka övertagit och bevarat åtskilligt frân n. Historia. För kännedomen om n. under den äldsta tiden äro vi hänvisade till det arkeologiska materialet, som från stenåldern endast ger upplysning om gravskick och i någon mån dödsföreställningar. Om 1242