NORDISK RELIGION Hjälm från en Vendelgrav i Valsgärde, Uppland. gudstron, som är kärnan i religionen, veta vi ingenting från denna tid. Bronsåldern betecknar i flera avseenden en högkultur med betydande materiellt (och kulturellt?) uppsving. De främsta religionshistoriska dokumenten från denna tid äro hällristningarna, omstridda såväl kronologiskt som innehållsligt. Sannolikt syfta de ymnigt förekommande symbolerna av solhjulskaraktär på gudar, vilka även få anses avbildade på vissa bergtavlor. Troligen äro dessa gudar celesta, d. v. s. himmelsgudar, av typen asar. Möjligen kan man också räkna med en grupp ktoniska gudar, d.v.s. jordgudomligheter, som representeras av Nerthusgruppen och som kunna sammanställas med de nordiska vanerna. Äldre järnåldern är förhållandevis fattig i källhänseende vad beträffar n. De litterära källorna från denna tid beröra mest den germanska religionen. Av intresse äro bildframställningarna, såsom Gallehushornen från folkvandringstiden, förmodligen ett keltiskt arbete, på vilket man trott sig igenkänna de nordiska 1243 huvudgudarna, samt Vendelshjälmen från senare folkvandringstid, troligen med en Odensbild. Ett förstklassigt men svårtolkat material finnes i guldbrakteaterna från folkvandringstiden. Särskilt livliga rituella och mytiska scener ha bevarats på de gotländska bildstenarna. Vikingatidens religion känna vi bäst tack vare de litterära källorna, i vilka finnes utbildad en rik, ehuru svårförståelig mytologi. Mytologi. Det är inte lätt att avgöra vad som i n. är inhemskt och vad som är lån, keltiskt, kristet etc. I Eddorna möta föreställningar om världens skapelse, byggnad och undergång. I den del av Snorres Edda, som kallas Gylfaginning, berättas hur i urtiden mellan Nifelhem i norr och Muspelhem i söder fanns en avgrund, Ginnungagap. De kalla nordliga isströmmarna blandades med eld från Muspelhem i Ginnungagap och togo mänsklig gestalt i Ymer eller Aurgelmer. I skapelseberättelsen framträda de tre grupperna, människorna, gudarna och jättarna, representerade bl.a. av människoparet Ask och Embla, gudarna Oden, Vile och Ve samt jättarna, »rimtursarna», bl. a. Bergelmer. De nordiska skapelseberättelserna lämna frågan om skaparen därhän. I varje fall framträda ej gudarna som skapelsegudar. Världsbilden var utpräglat dualistisk med en god gudavärld, Asgård, en ond jättevärld, Utgård, samt däremellan människornas boning, Midgård. Livsåskådningen var pessimistisk, vilket avspeglar sig i mytbildningen. Runt människornas land slingrade sig Midgårdsormen, tillika med Fenrisulven och dödsgudinnan Hel, Lokes vidriga avkomma. Pessimismen framträder även i världsundergångsmyterna. Vid Ragnarök kämpa gudarna mot de onda makterna men överleva ej kampen. Ett sannolikt kristet tillägg talar om en ny värld. I eddamyterna skymta ett stort antal gudar och gudinnor, systematiserade av Snorre i hans Edda. Gudarna äro av två raser, asarna, troligen de (med stridsyxefolket?) invandrade gudarna samt van e rna (de »hemmavana»?), möjligen megalitfolkets gudomligheter. Frågan om relatio- 1244