nen asar—vaner är ännu ej löst. Snorres euhemeristiska invandringsteori vilar måhända på verklighetens underlag. I Eddan framträder Oden som den förnämste guden, allfadern, krigarnas och skaldernas gud. Han är till sin karaktär släkt med de atmosfäriska gudarna (indo-iranska Vayu, Vata), habil, demonisk, dionysisk, psykopomp etc. I folktron kommer vind-karaktären fram i sägnerna om Odens vilda jakt. Tor, asaguden par préférence, åskgud av utpräglat celest karaktär. Hans namn betyder »dundret» (jfr åska, åsekia < āsikkia < *as-œkia, »asens, d.v.s. asaguden Tors åkning [på himlen]») och tordön < < fnord. *þör-=åska och sv. dön el. dån). Tor är fruktbarhetsgud och bondegud, människornas vän och jättarnas fiende. Hans hammare Mjölner, »krossaren», d. v. s. blixten, är hans vapen mot jättarna. Tor är den nordiske huvudguden utanför eddamytologiens lokalområde, med kultcentra i de östra delarna av Norden. Av mer sväårbestämbar karaktär är Tyr, vars namn enligt serien Tyr < *Tiuz < *Tieuz (= indoeur. *Diēus) kan sammanställas med de indoeuropeiska himmelsgudarna, sanskr. Dyâus (pitar), grek. Zeus, rom. Iuppiter (Iovis) och som därför sannolikt är en germansk himmelsgud, som senare förbleknat, en »deus otiosus». I eddamytologin har han ej någon framskjuten plats. De tre gudanamnen Tyr, Oden och Tor ingå i de nordiska veckodagarnas namn, tisdag, onsdag och torsdag. (Gudinnan Fröjas [Frejas] namn återfinnes i fredag.) Av övriga asagudar kunna nämnas Balder, den oskuldsfulle, rene guden, vars död enligt Voluspá gav de onda makterna möjlighet att triumfera, U11 »skidgud», möjligen att sammanställa med Tyr, med betydande äldre kult enligt ortnamnen, såsom Ultuna, Ulleråker, Heimdall, gudarnas väktare som blåste till strid i Gjallarhornet, vidare den blinde Höner, Balders ofrivillige baneman, Brage, skaldekonstens gud, Fjorgynn, Vidar, Odens hämnare i ragnarök, Vile och Ve, Odens bröder. Främst bland asynjorna, gudinnorna, är Frigg, Odens maka. Övriga asynjor äro Nanna, Gerd, Skade, Sigyn, Rind, Gefjon, 1245 NORDISK RELIGION Guldbrakteat funnen i Lyngby, Danmark. några av jättesläkt, Var eller Vår, trohetslöftenas gudinna (jfr vårdtecken med senare falskt insatt d, urspr. vårtecken < vartecken). Vanagudomligheter äro Njord, Fröoch Fröja, av vilka de två sistnämnda spela en betydande roll som fruktbarhetsgudar med omfattande kult. Jättarna äro till sitt väsen svårbestämda. De uppvisa stora likheter med gudarna, ha individualitet och egennamn, äro i vissa fall släkt med gudarna o.s.v. men äro fiender till gudarna och människorna. Man torde bäst kunna bestämma deras karaktär genom att stämpla dem som onda gudar. De mest kända jättarna äro Trym, Utgårda-Loke, Ymer, Hymer och Ägir. En egenartad mellanställning intar Loke, nordisk mytologis gåtfullaste gestalt, gudarnas vän, rådgivare och fosterbroder samtidigt deras svurne fiende och svekfulle motståndare. Kult. Av ortnamnsmaterialet framgår att Tor, Frö och Oden samt i äldre tid även Ull varit de förnämsta kultgudarna i Norden. De ha alltså åtnjutit dyrkan, varit folkgudar, vilket inte kan antagas vara fallet med åtskilliga av de från Eddan kända mytologiska gudagestalterna. I Uppsalatemplet fanns, enligt Adam av Bremen, bilder av tre gudar. Tor stod som den förnämste i mitten. Han råder i luften, bestämmer över 1246