NORDISK RELIGION Avgjutningar av dryckeshorn av guld från Galleħhus, Jylland. 400-talets förra hälft. åska och blixt, vindar och regn, klart väder och gröda, säger mäster Adam och fortsätter: »Wodan (2: Oden), d. ä. raseri, för krig och ger männen tapperhet mot deras fiender. Den tredje är Fricco (2: Frö); han skänker de dödliga fred och vällust.» — Kulten framträdde som fullt utbildad offerkult. Genom de skriftliga källorna känna vi rätt väl till den nordiska kulten i dess enskildheter. Kultfester firades av olika slag på olika tider om året. »Man skulle offra vid vinterns början för årsväxten, vid midvintern för god gröda; ett tredje blot skulle anställas vid sommarens början, det var segerblot», skriver Snorre. Varje bygd hade sina offer. I Uppsala firades för landet gemensamma riksblot, som vart nionde år antogo mycket stora proportioner och kommo att spela en avgörande roll i den slutliga kampen mellan den nordiska religionen och 1247 kristendomen i Svealand. I äldsta tid försiggick den offentliga kulten utomhus, varvid föreställningen om heliga platser, såsom lundar, källor o.d., torde ha spelat en viss roll. Senare skapade samhälleliga och bebyggelsemässiga förhållanden nya förutsättningar för den offentliga kultens bedrivande, oftast vid ett bebyggelsecentrum, där vägar och vattendrag bildat naturliga samlingsplatser för ting, marknad och religiösa fester. Ända in i sen tid torde kulten ha försiggått utomhus vid något vi, harg eller lund. Möjligen ha de fornnordiska templen tillkommit genom inflytande från den kontinentala kyrkokulturen. — Den fornnordiska termen för kult var blot, med ursprungsbetydelse dyrkan. Religiositet. Gudarna uppfattades såsom de mäktiga. Isländska kollektivnamn på gudarna, såsom regin, bond, rað och họpt syfta alla på gudarna såsom de styrande och rådande. Någon utbildad troslära fanns ej. Missionstidens brytningar visa att själva trosföreställningarna ej spelade samma avgörande roll vid övergången till den nya religionen som den kultiska bundenheten vid den gamla seden. Den nordiska religionens livsnerv låg förborgad i kulten, särskilt det rituellt fastställda blotet. Genom blotet blevo människorna delaktiga av gudarnas gåvor. Vad man önskade av livet var fred, framgång, god årsväxt, lycka, trivsel. Vad man fruktade var krig, missväxt, hungersnöd, sjukdom. Genom blotet gavs viss garanti för livets fortgång i gynnsam riktning. — Det ålåg kungen att »hålla bloten uppe». Man ställde det kravet på kungen att hans regering skulle vara en lyckotid. »Så länge Hakon jarl härskade i Norge, var det god äårsväxt i landet och god fred bland bönderna», heter det i Olav Tryggvasons saga. Bley det missväxt och ond tid, skyllde man det gärna på kungen. Fornhistorien visar talrika exempel på att kungen blev fördriven eller dräpt vid sådana tillfällen. Det religiösa livet hade en mörk bakgrund i den dualistiska världsuppfattningen. Det mörka draget framträder även i ödestron, rikt företrädd i hjältesånger och släktsagor. Man kan även spåra det i den nordiska folk- 1248