(Sthm 1903); H. Johansson, Den svenska godtemplarrörelsen och samhället (diss. Göteborg, Sthm 1947); dens., Folkrörelserna och det demokratiska statsskicket i Sverige (Lund 1952); L. Jørgensen, Afholdssagens historie i Danmark (4 ed. Aarhus 1891); V. Hytönen, Yleinen raittiusliikkeen historia (Helsingfors 1911); Nykterhetsföreningarnas rapporter. W. A.S. NYPLATONISM, en riktning inom senantik filosofi, grundlagd av Plotinos (204—269 e. Kr.) som verkade i Alexandria och senare i Rom. Han hade införts i filosofien av A mmonios Sakkas (Säckbäraren), en lärare av sokratiskt kynne, som bl. a. räknade den unge Origenes (se Alexandrinsk teologi) bland sina lärjungar. Sin egen världsåskådning utvecklade Plotinos i skrifter, som efter hans död samlades under titeln »Enneaderna», emedan var och en av de sex delarna omfattade nio avhandlingar. Verket redigerades av hans lärde efterföljare Porphyrios (0. 232—304), som även skrev sin mästares biografi och ett antal filosofiska arbeten, bl.a. en polemisk skrift mot de kristna och en inledning till Aristoteles’ avhandling om kategorierna, vilken genom Boëthius’ kommentar fick stor betydelse för den västerländska medeltidsfilosofien. Hos syriern Jamblichos (d. o. 330) utmynnar den nyplatonska metafysiken i en spekulativ gudalära, som återspeglar tidens religiösa synkretism. I myterna vill han se symboliska uttryck för djupa metafysiska insikter. Hos honom framträder också ett starkt intresse för magi och ockulta vetenskaper. N:s siste mera betydande tänkare är Proklos (410—485), som var verksam i Athen. Hans världsåskådning besjälas av religiös mystik i förening med en strävan att giva tankeinnehållet en strängt systematisk form med hjälp av en synnerligen invecklad begreppsapparat. Bland 500-talets nyplatoniker kan nämnas den grundlige Aristoteleskommentatorn Simplikios och Damaskios, som i sin filosofiska myttolkning ägnade stor uppmärksamhet åt Orientens religiösa föreställningsvärld. Medan epigonerna mer och mer förirrade sigin i abstrusa spekulationer, representerar Plotinos den nyplatonska filosofien i 1285 NYPLATONISM dess klaraste och mest fulländade form. Han utgick från två ledande platonska motiv: den sanna verkligheten är en värld av oförgängliga tankeobjekt, idéer, och själen är till sitt väsen besläktad med denna intelligibla värld. Redan Platon* hade i det godas idé funnit en högsta princip, till vilken de övriga idéerna hänvisar. Plotinos går ett steg längre, då han bortom formernas mångfald antager en urgrund, det Ena, som är otillgängligt för våra tankekategorier. Det är identiskt med det absoluta goda, och Plotinos betecknar det med ordet Gud, ehuru han inte personifierar detsamma. Ur denna överlogiska enhet framgår genom utstrålning (emanation) världsförnuftet (grek. voðc), som i sig innesluter idéerna eller tingens eviga mönsterbilder. Förnuftet är det Enas avbild och första verksamhet; Plotinos betecknar det som den andre guden. Därefter följer världssjälen, som enligt förnuftets idéer gestaltar och ordnar det synliga universum. Den är grunden till all den harmoni och skönhet, som vi upplever i vår värld. Världssjälen manifesterar sig i alla individuella själar, vilka står i ett innerligt samband med varandra liksom de olika tonerna ìi en musikalisk komposition. Lägst på skalan kommer materien (grek. üy), en mörk och gåtfull princip, som ligger nedanför vårt tänkandes område, liksom det Ena ligger ovanför detsamma. »Materien ljuger i alla sina utfästelser. Synes den stor, är den liten, tycks den ökas, minskas den, det skenbart varande hos den är icke-varande — den är som en flyktig lek.» Den är det uronda, källan till allt bristfälligt och ofullkomligt i vår värld. Den är icke-varande i den meningen, att den är »utkastad från det varande», d.v.s. en rent negativ princip. Härigenom får den nyplatonska världsåskådningen ett pessimistiskt inslag, men hos Plotinos motverkas denna tendens av hans sinne för den skönhet, som manifesterar sig i den kosmiska ordningen. I det minsta liksom i det största, i himlakropparnas regelbundna rörelser liksom i växternas och djurens fulländade organisation ser han uttryck för världssjälens gestaltande kraft. Därför polemiserar han med skärpa mot 1286