NYPLATONISM gnostikernas världsförakt, i vilket han finner en förvänd sinnesstämning. Den plotinska metafysiken utmynnar i en frälsningslära. Människosjälen är av gudomligt ursprung men har förlorat kunskapen om sin härstamning liksom ett barn som »tidigt blivit skilt från sin fader». Den har fångats i materiens skenvärld och mäste söka sig tillbaka till urhemmet. Denna väg tillryggalägges i olika etapper. Först och främst måste människan förvärva de »politiska dygderna», d. v.s. de egenskaper, som ett välordnat samhälle kräver av sina medborgare. Sedan måste hon genom rationellt tänkande tränga fram till den oförgängliga världen bakom de sinnliga fenomenen. Till sist passerar hon den begreppsmässiga kunskapens sfär och skådar det ofattbara urväsendet. Den fullkomliga frälsningen vinnes i den extatiska enhetsupplevelsen. »Detta», skriver Plotinos, »är gudars och gudomliga och lyckliga människors liv, en befrielse från allt jordiskt, ett liv utan jordisk lust, den ensammes flykt till den ensamma gudomligheten». Dessa grundtankar återkommer hos de senare nyplatonikerna. Porphyrios betonar särskilt den asketiska livsföringens betydelse för själens frälsning. Jamblichos konstruerade ett världsschema med anknytning till den pythagoreiska talspekulationen. Hos Proklos dominerar tanken på världsskeendet som en dialektisk process med tre stadier: förblivandet, utgåendet och återvändandet. År 529 stängdes filosofskolan i Athen på befallning av kejsar Justinianus. Simplikios och Damaskios gick i landsflykt och fick en fristad i Persien. Denna händelse markerade slutet för den antika n. Men dess tankar fortlevde inom den kristna och m uhammedanska medeltidsfilosofien. De s. k. dionysiska skrifterna, som inspirerade västerländska tänkare från Johannes Scotus Erigena till Meister Eckhart och Nicolaus Cusanus, byggde på nyplatonska motivy. Den arabiska aristotelismen hos al-Farabi och Avicenna uppvisar viktiga inslag från denna tankevärld. Dessa förmedlades framför allt genom två sengrekiska 1287 skrifter, »Boken om orsakerna» och »Aristoteles’ teologi», vilka betraktades som aristoteliska arbeten men i själva verket innehåller nyplatonskt tankegods. Genom den arabiska filosofiens inflytande i Västerlandet kom den skolastiska aristotelismen att upptaga tankemotiv med ursprung från Plotinos och hans efterföljare. Därmed samverkade den augustinska traditionen, i vilken betydande nyplatonska element ingick. I det bysantinska riket fortlevde intresset för Platon och n. När en representant för dess lärda värld, Gemisthos Plethon, år 1438 kom till Italien och blev verksam i Florens, gav han impulser till ett djupare studium av denna filosofi. Den florentinska akademien med män som Marsiglio Ficino och Pico della Mirandola företrädde en världsåskådning, byggd på Plotinos och på Platons dialoger, tolkade i nyplatonsk anda. Därifrån utgick en mäktig strömning i 1500-talets europeiska tankeliv, som fortlevde under det följande århundradet och fick sina sista betydande målsmän i Cambridgefilosoferna Ralph Cudworth och Henry More. I romantikens filosofi återkommer motiv med nyplatonskt ursprung. Dit hör exempelvis Schellings spekulativa myttolkning samt hans lära om världsprocessen som en utbrytning från det absoluta och en återgång till detsamma. Plotinos’ filosofi har även påverkat mo - derna tänkare såsom den engelske teologen Ralph Inge, för vilken kristendom och platonism står i oupplösligt samband med varandra. Liknande synpunkter har företrätts av den amerikanske kulturfilosofen Paul Elmer More. Slutligen måste man framhålla de nyplatonska inslagen inom den religionsfilosofi och spekulativa teologi, som vuxit fram på grekiskt-ortodox mark, exempelvis hos de ryska tänkarna Vladimir Solovjev och Nicolai Berdjaev. Litt.: A. Drews, Plotin und der Untergang der antiken Weltanschauung (Jena 1907); B. A. G. Fuller, The problem of evil in Plotinus (Cambridge 1912); K. P. Hasse, Von Plotin zu Goethe (2 ed. Jena 1912); W. R. Inge, The philosophy of Plotinus 1—2 (London 1918); Th. Whittaker, The neo-platonists (2 ed. Cambridge 1918). G. A. 1288