NYPROTESTANTISM. Begreppet n., präglat framför allt av E. Troeltsch*, äger sin mening blott såsom motsättning till begreppet gammalprotestantism eller äldre protestantism. Det betecknar sålunda knappast den nyare protestantismen i dess helhet utan blott sådana strömningar och skolriktningar inom densamma, som i sin åskådning skarpt avgränsa sig mot den äldre traditionen. Upplysningsteologin, de idealistiska och liberala riktningarna under 1800- och 1900-talen äro i första hand att räkna hit, likaså vissa former av pietismen. Begreppet n. har emellertid ofta kommit att mera beteckna en allmän tendens inom protestantisk teologi än de konkreta riktningar, som äro bärare av denna tendens. Den avgörande förskjutning, som äger rum i det allmänna tänkesättet på det filosofiska och kulturella området från och med slutet av det sjuttonde århundradet medför stora förändringar också för teologins del. Man räknar i allmänhet med att den moderna tiden tager sin begynnelse i och med 1700-talet och man har t.o.m. velat sätta den avgörande gränsen mellan medeltiden och nya tiden vid slutet av 1600-talet snarare än vid reformationen (Troeltsch). Dock har n. icke inneburit en religiös nydaning på samma sätt som reformationen. De äldre samfundsgränserna ha sålunda i stort sett bibehållits. Ej heller har man i princip övergivit reformationens grundsatser. Skillnaden mellan gammalprotestantism och n. berör sålunda i första hand det allmänna tänkesättet och de sociala, kulturella och filosofiska förutsättningarna, vilka i sin tur inverkat på teologins utformning. Några av de drag, som känneteckna n. i dess motsats till den äldre traditionen, må här antydas, samtidigt som det därvid måste betonas, att de riktningar och tankeströmningar, som innefattas i n., sinsemellan äro starkt divergerande och ur andra synpunkter långt ifrån enhetliga. I fråga om själva världsbilden har n. ersatt den objektiverande, metafysiska grundbetraktelsen med en verklighetssyn, som tager sin utgångspunkt i det tänkande och kännande subjektet självt. En parallell till 1289 NYPROTESTANTISM denna kunskapsteoretiska subjektivism bilda på teologins område försöken att förstå religionen såsom ett erfarenhetsfaktum, en storhet inom det mänskliga andelivets sfär. Teologins föremål blir ej längre det objektiva uppenbarelseinnehållet såsom sådant utan en inomsjälslig storhet, manifesterad i troserfarenheten. | Den äldre traditionens självklara auktoritetstro ersättes av tron på det mänskliga förnuftets autonomi, vilken ligger till grund för den moderna vetenskapsuppfattningen. Teorin om den naturliga religionen* och den emanciperade naturrätten äro utslag av denna nya inställning. Den autonoma vetenskapen sättes i teologins och uppenbarelsens ställe såsom fundament för kulturen och för den mänskliga livsföringen. En stegrad individualism och en inomvärldslig tolkning av människolivet känneteckna många av n:s riktningar. Ett av de mest typiska dragen i den moderna åskådningen är den höga uppskattningen av människans immanenta utvecklingsmöjligheter, förenad med en optimistisk framstegstro. Dessa föreställningar ha ofta spelats ut mot den kristna traditionens arvsyndslära och eskatologi. Medan den romersk-katolska teologin sökt helt avgränsa sig mot sådana yttringar av den moderna kulturen, som ovan angivits, har den protestantiska teologin i sitt arbete ständigt konfronterats därmed och i sin mån bidragit till att forma denna kultur. Därunder har protestantismen splittrats i en mängd olika skolor och riktningar, vilka utifrån de nya förutsättningarna sökt lösa problemet om teologi och vetenskap samt i framställningen av kristendomens innehåll anknyta till de moderna tankeströmningarna. Under 1900-talet har en stark reaktion mot hela den nyprotestantiska utvecklingen framträtt, särskilt inom den s. k. dialektiska teologin*, där man riktat en häftig kritik bl. a. mot den antropocentriska inställning, som varit förhärskande inom n., mot tron på det autonoma förnuftet och mot den moderna historiesynens tillämpning inom teologin. 1290