NÄD enhetlig praxis rörande årets begynnelse fanns för övrigt icke inom den medeltida kyrkan. Så småningom skulle dock den s. k. circumcisionsstilen (omskärelsestilen) segra och den 1 jan. blev årets begynnelsedag. Detta blev allmänt i Tyskland under 1500-talets senare hälft, i Frankrike 1563 och i England 1753. Litt.: F. Bünger, Geschichte der Neujahrsfeier in der Kirche (Göttingen 1911); G. Lindberg, Kyrkans heliga år (Uppsala 1937). H. J—son NÅD. FExegetiskt. Övertygelsen att Gud är nådig hör med till den bibliska religionens centrala tankar. Denna tanke uttryckes i G.T. på många sätt och med många olika ord, bland vilka chen och chæœ'sæd äro de, som snarast motsvara vårt »nåd». Men ej heller dessa ord ha någon klart avgränsad teologisk innebörd utan kunna ofta bättre återges på annat sätt, såsom också ofta sker i den sv. ÒöÖ., t.ex. »barmhärtighet», »godhet», »mildhet», »kärlek», »ynnest», »fromhet», etc. Man kan alltså inte tala om ett enhetligt språkbruk, en bestämd teologiskt fastlagd term. Trots detta kan man med en viss rätt tala om en sammanhängande, för G. T. karakteristisk åskådning. Det är emellertid ingalunda så, att de ifrågavarande orden uteslutande ha en religiös prägel eller användning. De brukas inte bara om Gud utan också om människor. Det kan t.ex. heta att israeliterna »finna nåd i egypternas ögon», 2 Mos. 3: 21, eller att David »fann nåd i Jonatans ögon», 1 Sam. 20: 3. I sådana fall avses ofta endast människors tycke: »Ester fann nåd för allas ögon», Est. 2:15. Men även när det talas om »nåd» i människors ögon framträder ofta att det inte är fråga om ett förhållande mellan jämställda. »Ynnest» och »nåd» röner man från en, som kunde behandla en annorlunda, men som av fri vilja behandlar en med välvilja och godhet. Karakteristiska äro Ruts ord till Boas: »Varför har jag funnit sådan nåd för dina ögon, att du tager dig an mig, fastän jag ären främling», Rut 2:10. Därmed är utgångspunkten för ordens religiösa användning given. N. är desto mer påtaglig, ju mäktigare den är, som visar den, och ju ringare den är som röner den. Så är 1295 ingen n. större än den som Gud visar en ringa människa. Hon bekänner med Jakob: »Jag är för ringa till all den nåd och den trofasthet, som du har bevisat din tjänare», 1 Mos. 32:10. Allra påtagligast är n., när människan genom sitt brott mot Guds vilja förtjänat vrede och straff. Ty hon är medveten om att om Gud vill gå till rätta med henne, så finns ingen räddning, Ps. 130: 3. Då har människan ingen annan utväg än att ropa: »Gud, vare mig nådig», Ps. 6: 2, 51:2, 86:3 etc. I höga toner prisas därför också Guds n.: »Så hög som himmelen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem, som frukta honom», Ps. 103: 11, »Herrens nåd varar evinnerligen», Ps. 118: 1 o. s. v. »Jorden» — eller landet — »är full av Herrens nåd», Ps. 33: 5, Gud är »långmodig och stor i mildhet», 2 Mos. 34:6. »Herrens nåd är det att det icke är ute med oss», Klag. 3: 22. Därför är Israel hänvisat till Guds n.: »Hoppas på Herren, Israel; ty hos Herren är nåd och mycken förlossning är hos honom», Ps. 130: 7. Mot vem är Gud nådig? Man kan urskilja tre svar: mot Israel, mot vem han vill, mot de fromma. Särskilt visar sig Guds n. i utkorelsen av Israels folk: »Icke därför, att I voren större än andra folk ... utan därför att Herren älskade eder och ville hålla den ed, som han hade svurit edra fäder, därför förde Herren eder ut ..….ur träldomshuset», 5 Mos. 7: 7 f.; »Du ledde med din nåd folket, som du förlossat ... till din heliga boning», 2 Mos. 15: 13. Också förbundet med David och hans hus är grundat i Guds n., Ps. 89:4 f.; 2 Sam. 7: 15: » Tänk på den nåd, du har lovat din tjänare David»; 2 Krön. 6:42. Här synes också hur nådestanken kan förknippas nästan med en förpliktelse för Gud att visa n.: Gud har själv lovat sin n. Om också folket är trolöst måste ju Gud vara trofast och stå vid sin ed. Därför sammanställes också ofta »nåd och trofasthet», t. ex. 1 Mos. 32: 10. Därför är också n. knuten till dem som Gud givit sina löften, till Israel. Gud är nådig mot Israel, ty Israel är nu en gång hans utkorade. Därför hindrar inte svaret »mot Israel», att 1296