man kan bejaka också det andra mer individuella svaret: Gud är nådig mot vem han vill: »Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig emot och skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över», 2 Mos. 33: 19. I detta svar kommer ju tanken på Guds suveräna n. till ett fulltonigt uttryck. Och egentligen ligger ju i själva tanken på »nåden» att den inte är avhängig av mottagaren utan av givaren. Också mot syndaren är Gud nådig. Hos Gud finns förlåtelse, Ps. 130:4, han »förlåter överträdelse och missgärning och synd», 2 Mos. 34:7. Men själva denna Guds godhet förpliktar. Den skall väcka gensvar, så att man icke syndar eller om man syndar vänder sig till honom. N. kommer särskilt dem till del med vilka Gud i sin n. trätt i förbindelse och som hälla sig till honom, Israel, de fromma. Denna tanke kan väl föra till att själva nådestanken förflyktigas: man kan ju räkna med Guds n. Från evangelierna erinra vi oss en sådan inställning: »Vi hava Abraham till fader», Matt. 3:9. Men denna hållning är inte karakteristisk för senjudendomen: utkorelsetanken är ju själv ett uttryck för nådestanken och vid sidan av Guds n. står Guds vrede, som vakar över att nådestanken inte förflyktigas. Men till någon klarhet om hur det förhöll sig med Guds »godhet» och Guds »vrede» kom man inte. Snarare arbetade rabbinerna med tanken på en balans mellan dessa två. Men också när man så gjorde, behöll tanken på Guds n. prioriteten. I N.T. visar sig också i fråga om tanken på Guds n. sambandet med G. T. tydligt. Också i N.T. ligger förutsättningen för gudsgemenskapen i Guds n. och även i N. T. visar sig Guds n. i frälsningsgärningar. Men här ligger också skillnaden. Ty den frälsningsgärning, som N. T. framför allt tänker på, är Kristusuppenbarelsen. Också i N.T. är tanken på Guds n. inte knuten till ett enda ord utan uttryckes på många sätt. Men ett ord intar dock här en särställning som det samlande teologiska uttrycket för Guds nåd, x¢pıç. Dock har även detta ord ingalunda en rent teologisk användning. Särskilt är detta tydligti Lukasskrifterna. I sådana fall har 1297 NÅD sv. ö. endast undantagsvis »nåd», t.ex. Luk. 2: 52: »Jesus växte till i nåd inför Gud och människor». Annars omskrives på olika sätt. Så heter det om urförsamlingen, att folket »var dem välbevåget», Apg. 2:47, och att Felix ville »göra judarna sig bevågna», Apg. 24:7. I Luk. 6:32 ff. återges x¢pıg med »tack». I Lukasevangeliet talas på några ställen om Guds n. i vändningar, som erinra om G. T. Om Maria, den »högtbenådade», Luk. 1:28, heter det: »Du har funnit nåd inför Gud», 1:30, och om Jesus att »Guds nåd var över honom», 2:40. Kristus predikar »ett välbehagligt Herrens år», sv. ö. »ett nådens ord från Herren», 4: 19 och folket förundrar sig över »de nådens ord», som han talar, 4: 22. Hos de andra synoptikerna saknas ordet xes alldeles. Det vore emellertid ett stort misstag, om man härur ville draga den slutsatsen att tanken på Guds n. inte förekommer där. Tvärtom är det ett huvudmotiv i hela den synoptiska traditionen att Jesus är kommen för att »uppsöka det förlorade», Luk. 19:10; Matt. 10:6, och att Gud är god också mot de onda: han »låter sin sol gå upp över både onda och goda», Matt. 5: 43. Men detta uttryckes inte i teologiska termer utan i liknelser och i handling. Även hos Johannes förekommer ordet xápıç sällan, endast tre gånger. Men dessa ställen, som alla återfinnas i prologen, ha en desto större teologisk räckvidd: Sonen bodde ibland oss, »full av nåd och sanning», 1: 14, »Av hans fullhet hava vi alla fått, ja, nåd utöver nåd», 1: 16, »Genom Moses blev lagen given, men nåden och sanningen hava kommit genom Jesus Kristus», 1:17. Tydligare kan inte utsägas att »nåden» är knuten till Kristus. Också i det övriga N.T. är »nåden» inte så mycket en vilande gudomlig »egenskap» som ett uttryck för Guds kärleksfulla handlande. Och för N.T. är detta handlande framför allt knutet till Kristus. Apostlagärningarna talar, som nyss framhävdes, också om n. inför människor. Och på ett ställe talas rent gammaltestamentligt om att David »fann nåd inför Gud», 7: 46. Men framför allt tal om den Guds n. 1298