i syndafallet att inrikta sig på lägre värden, varigenom hennes vilja blev perverterad. Begärelsen (concupiscentia) och högmodet (superbia) trädde i gudskärlekens och ödmjukhetens ställe. I och med denna viljans inriktning på det lägre förlorade själen sitt ursprungliga herravälde över kroppen, och den köttsliga begärelsen inriktade människan mot denna världens goda i stället för mot Gud. Syndens egentliga väsen ligger i att människan vänt sig bort från Gud; detta tar sig uttryck just i sinnlighetens makt över viljan. I detta tillstånd, som ärves av alla Adams efterkommande och vilket på grund av den fria viljan tillräknas såsom skuld, står människan under tvånget att synda, d. v. s. att ständigt söka sitt goda bland lägre och henne ovärdiga begärföremäål. Ur detta tillstånd kan hon frigöras blott genom den gudomliga n., vilken gives såsom en ren gåva utan att på något sätt kunna förtjänas, en tanke, som ytterligare understrykes av predestinationsläran (jfr Predestination). Det avgörande är nu, att denna n. tänkes såsom ett gudomligt krafttillskott, ett ingjutande i själen av kärlek till Gud (infusio caritatis), varigenom människans ständiga och oroliga begär återfår sin fasta inriktning på det högsta goda, Gud själv. N. blir nödvändig, därför att människans vilja i sig själv ej är stark nog att stå emot lockelserna till det lägre och onda. Sedan n. ingjutits, förblir den verksam i människan och ger henne möjlighet att utföra inför Gud behagliga och förtjänstfulla gärningar, men när Gud belönar dessa förtjänster belönar han egentligen sitt eget verk. N:s verkande tänkes vara oemotståndligt hos de därtill predestinerade. Dock söker Augustinus förbinda denna deterministiskt färgade tankegång med tanken på den fria viljan, i det att den oemotståndliga n. just verkar, att vi med fri vilja vända oss till Gud. Augustinus har av samtid och eftervärld vanligen tolkats så, att han sökte att i frälsningen på en gång hävda ett gudomligt och ett mänskligt element, n. och människans fria vilja, låt vara att den senares roll vanligen avsevärt reduceras. Vare sig detta gör rätt åt Augustinus’ egen mening eller ej, 1301 NÄD kom utvecklingen efter honom att kännetecknas av att tonvikten kom att falla än på den ena, än på den andra av dessa storheter. I den »stränga augustinismen» blir viljans roll i högsta grad nedvärderad, men för medeltidens nådelära blev ej denna avgörande utan i stället en »modifierad augustinism», där tanken på n:s oemotståndlighet uppgivits. För hela skolastiken var Augustinus den stora auktoriteten. Detta gäller t. ex. Petrus Lombardus, vars »Sentenser» länge var den främsta läroboken. Viktigt är dock, att Lombardus’ augustinska tanke, att n. och den ingjutna kärleken vore lika med den Helige Ande, avvisas, och att n. i stället bestämmes såsom något från Gud skilt och av Gud skapat (gratia creata), en genom sakramenten ingjuten ny själskvalitet eller habitus, vilken gör människan välbehaglig inför Gud. I övrigt går den viktigaste skiljelinjen under skolastiken mellan franciskanska och thomistiska teologer. De förra, t. ex. Alexander Halesius och Bonaventura, antaga, utom n. i egentlig mening, d. v.s. rättfärdiggörande n. (gratia gratum faciens), en »allmän», förberedande n. (gratia gratis data), vilken i stort sett sammanfaller med det av skaparen åt alla människor givna. Med hjälp av denna senare n. kan människan förvärva sig en billighetsförtjänst (meritum de congruo), vilken av Gud belönas med den egentliga n., »gratia gratum faciens», genom vilken hon i sin tur kan åstadkomma en fullvärdig förtjänst inför Gud (meritum de condigno) (jfr Förtjänst). Visserligen är även här n. — låt vara i form av »gratia gratis data» — det första, men åskådningen får sin prägel av den genomförda växelverkan mellan den gudomliga kausaliteten och människans handlande. Till dessa tankar anknyta i stort sett under den senare skolastiken Duns Scotus och efter honom t. ex. Occam, vilka visserligen understryka, att all förtjänst i sista hand göres beroende av Guds fria acceptation, men som i praktiken gåvo den fria viljan och förtjänsttanken en betydelse, som förde i pelagiansk riktning. 1302