NÅD Thomasav Aquino företräder i detta avseende en mera »augustinsk» linje. N. är, vare sig i form av en förblivande själskvalitet, den heliggörande n. (gratia habitualis), eller i form av en tillfällig och övergående hjälp att utföra förtjänstfulla handlingar (gratia actualis), ej betingad av några människans förtjänster. Typiskt är vidare, att Thomas med n. alltid avser »gratia gratum faciens». Termen »gratia gratis data» avser hos honom de speciella nådegåvor, karismer, som omnämnas i N. T. (t. ex. profetians eller helbrägdagörelsens gåvor). Ej heller kan människan av sig själv åstadkomma någon förberedelse (praeparatio) till n.; även denna praeparatio är helt och hållet ett Guds verk, i det att Gud rör människans fria vilja till att mottaga n:s gåva. Kan Thomas i detta avseende sägas företräda en augustinsk tankegång, innebar hans nådelära dock i en annan mening något nytt i förhållande till äldre tradition. Medan man i den föregående teologien härledde n:s nödvändighet utifrån människans genom fallet preverterade natur och n. i följd härav främst sågs såsom ett läkande av denna natur (gratia sanans), så ligger för Thomas huvudvikten på n:s upphöjande av naturen i övernaturens plan (gratia elevans). Gud har nämligen för människan vid skapelsen utöver hennes naturliga mål satt även ett övernaturligt, och för att uppnå detta senare räcka ej de naturgivna krafterna till. Det kan nås endast genom n., men denna står ej därför i någon motsättning till naturen, utan förutsätter och fullkomnar denna (gratia supponit et perficit naturam). Enligt denna tankegång blir n. lika absolut nödvändig för människan före som efter syndafallet; i ingen av dessa situationer finnes det någon proportion mellan det övernaturliga målet, det saliga gudsskådandet, och de naturgivna krafterna. I fallet förlorades dock det övernaturliga förhållandet till Gud, och n. kommer att bestämmas såsom den hjälp, den förnuftiga skapelsen får av Gud för att kunna återvända till sin övernaturliga bestämmelse. Därvid är det karakteristiskt, att n:s innebörd primärt bestämmes i förhållande till människans meta- 1303 fysiskt bestämda natur, ej så mycket i förhållande till människan såsom syndare. Genom att avvisa semipelagianska tendenser och på nytt, om än på ett från Augustinus skiljaktigt sätt, hävda n:s absoluta nödvändighet sökte Thomas skapa en av nådestanken (sola gratia) — sådan han fattade den bestämd åskådning. Thomistiska tankegångar ha också, särskilt i nyaste tid, blivit bestämmande för den romersk-katolska teologien. Ytterst gäller det dock även för Thomas att rätt avväga varandra kompletterande gudomliga och mänskliga storheter, n. och naturen, vilken senare innesluter liberum arbitrium, och därför kommer begreppet n. att i sista hand få en annan innebörd än i urkristendomen och reformationen. Den kopernikanska omvälvning inom hela teologien, som reformationen innebar, framträder också däri, att alla av gammalt brukade teologiska grundbegrepp fingo en ny innebörd. De frigjordes från beroendet av Aristoteles’ filosofi och gjordes mera brukbara för att framställa en nytestamentlig syn på gudsförhållandet. Detta gäller ej minst begreppet n. Melanchthon har sammanfattat förändringen av n:s-begreppets innehåll så, att n. ej betyder en kvalitet hos människan utan Guds ynnest och förbarmande. Bakom den definitionen ligger emellertid en total förändring av hela den religiösa grundsynen. För Luther betydde n. ej den hjälp som människan fick för att kunna göra goda gärningar av förtjänstfull art eller för att sträva upp emot Gud, det högsta goda. Det var ej för Luther en självklar förutsättning, att människan måste ha egna krafter att bidraga med till frälsningen och att det för henne gällde att prestera en viss rättfärdighet till en krävande Gud, vilket det i sista hand varit tal om, även då man såsom Thomas ivrigt betonat, att n. alltid gick före och betingade varje förtjänst och att viljan ytterst var kauserad av Gud, den högsta orsaken. För Luther gällde det ej att rätt avväga förhållandet mellan vad Gud gör genom sin n. och vad människan förmår med sina krafter eller sin fria vilja (liberum 1304