arbitrium). I den frågeställningen måste enligt Luther människans krafter helt förnekas; att då antaga en fri vilja, också den minsta rest därav, är omöjligt. Detta beror emellertid ej på en överdriven svartmålning av människans väsen; frågan gäller själva grundinställningen hos människan, om den är i överensstämmelse med den gudomliga viljan och människan alltså lever i och av Guds rättfärdighet och kärlek eller om hon är skild från Gud. Alltsedan syndafallet är den detta sista. Att hela den människan bestämmande viljeinriktningen blivit totalt förvänd vid fallet framträder djupast i hennes förhållande till Gud, i hennes religion. Människan skapades till enhet med Gud; sedan hon skilts från Gud, framträder skilsmässan djupast i att hon ser sin skapare och rätte herre såsom en mäktig och vred makt, som hon vill tillfredsställa med sina gärningar, sina prestationer. Också den henne till tuktan och förberedelse för återföreningen med Gud givna lagen brukar hon då i sin religion som ett medel för att söka förskaffa sig hans gunst och n. Denna syn på n. är en hädelse, ty den misskänner skaparens kärlek, och den innebär just ett framhärdande i skilsmässan från honom genom viljan att hävda sig själv medelst prestationer. Just detta innebär att vilja vara gud vid sidan av Gud, alltså uppror mot skaparen. Därför äro alla prestationer uttryck för ett falskt gudsförhållande, ty deras utgångspunkt är ett hävdande av den falska frihet och självständighet i förhållande till Gud, som fallet införde, i stället för den rätta friheten i tillhörighet till Gud, i spontan kärlek och glädjefylld lydnad. Luther fattade den skolastiska teologien så, att den utgick från det genom fallet uppkomna falska, upproriska förhållandet till Gud och från en därmed sammanhängande falsk frihet och självständighet, vari den fastlåste människan, såsom om hon nödvändigt måste med »nådens» hjälp hävda sig däri. Därför vände han sig med skärpa mot denna teologi. Och då han såg det romerska mässoffret såsom ett offer, givet av den sig hävdande människan för att blidka en såsom vred och ogin föreställd Gud, avvisade han detta såsom avgudatjänst. Det är 1305 NÅD emellertid att märka, att de skolastiska begrepp, som avvisas, ej blott äro förtjänst- och prestationsbegreppen eller tanken på liberum arbitrium, utan lika mycket det n:s-begrepp, som korresponderar mot dessa tankar. För människans del blir n. då en egenskap hos viljan, en habitus, given av Gud såsom tillägg till den kärlek, vilken människan är i stånd till genom sin naturliga förmåga (Luther, Stora galaterbrevskommentaren, sv. övers. 1939, sid. 129). Den rätta synen på n. måste därför utgå från den bakgrunden, att Gud, liksom vid skapelsen, är människans herre och kärleksfulle fader, som hon gärna och villigt lyder i allt. Guds n. är då detsamma som hans outgrundliga kärlek. Den kan aldrig korrespondera mot människans gärningar eller betingas av dem och ej heller göra det förtjänstfullt, som människan i sin självhävdelse gentemot Gud gör. Den är ingen kraft, given åt den i den falska inställningen stående människan för att hjälpa henne till en fromhet, varmed hon skulle bli behaglig för Gud. N. i »urtillståndet» var Guds omedelbara givande av sina gåvor, hans delgivande av sin rättfärdighet. Då emellertid människan nu är fallen och skild från Gud, kan det rätta förhållandet till honom ej återställas annat än genom en ny skapelsehandling av Gud, i vilken förbindelsen med Guds rättfärdighet och liv återupprättas. Detta skedde genom att Kristus, den utlovade frälsaren, kom till jorden. I tron på honom blir ständigt det falska förhållandet till Gud övervunnet, som framträder i självhävdelse och misstro mot honom, i hävdandet av en sådan »fri vilja», med vilken man kan genom »gärningar» beveka Gud och där man söker n:s hjälp till detta. Ty Gud är innerst den allt givande kärleken och rättfärdigheten, vilket uppenbarades i Kristus. Just för att hävda den synen måste Luther klarlägga nödvändigheten av domens absoluta stränghet över den upproriska människans självhävdelse, särskilt i hennes försök att i sitt fallna tillstånd förtjäna Guds n., och därmed av arvsyndens totalitet och den fullständiga omöjligheten att i det från Gud skilda tillståndet göra sig själv be- 1306