- Project Runeberg -  Nordisk teologisk uppslagsbok för kyrka och skola / 2. I - O /
1307-1308

(1952-1957) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nåd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NÅD haglig för honom. Gud gör ensam syndaren rättfärdig. I rättfärdiggörelsen, som alltså sker sola gratia, är på en gång domen, som med nödvändighet måste fördöma skilsmässan från Gud (synden), och n. närvarande. Detta sker då så, att n. övervinner och omvandlar domens följd för människan. Detta skedde genom Kristus, som i sin död borttog människans skuld samt dess följd, den eviga döden. I tron på Kristus är så n. verksam och övervinner ständigt hos den kristne dom och död. Och ju djupare domen erfares, desto fullare kan n. mottagas. Domen är innerst en sida av Guds n. och Guds rättfärdighet är uttryck för hans kärlek; både dom och n. återge Guds verkliga förhållande till oss; domen är n:s och kärlekens reaktion mot det onda. Den förlåtelse för synden, som Gud ger och som är ett uttryck för hans n., betyder alltså intet överseende med det onda; förlåtelsen är alltid på något sätt förbunden med och uttryck för kampen mot det onda. I själva förlåtelsen ligger ett delgivande av kärlekens makt över det onda. N. betyder alltså för reformationen ej en kraft, given till människan, utan Guds förhållande till henne, sedan genom Kristus den skapelseenliga gemenskapen återställts och fördjupats. Därför blir uttrycket n. sakligt sett likbetydande med »Kristus» eller »evangelium». Andra ord såsom förlåtelse, försoning, rättfärdiggörelse komma att i huvudsak täcka samma realitet, blott att denna angives från något olika utgångspunkter och med betonande av olika sidor däri. Kärlek och barmhärtighet äro utmärkande för Guds väsen (Gud är, säger Luther, en källa, där idel kärlek väller fram). Dessa begrepp kunna sägas uttrycka detsamma som n.; för människan efter fallet är alltsamman tillgängligt genom Kristi verk, som övervunnit den skilsmässa, som låtit kärleken verka som vrede och nåden som dom. Genom Luthers reformation kom alltså begreppet n. att få helt annan innebörd och tillhöra en annan frågeställning än i skolastiken; n. blir synonym med och uttryck för Guds kärleksgärning i Kristus; däremot bortfaller förhållandet »n. — fri vilja» så- 1307 som en uppgift att lösa för teologien. Leden: i detta begreppspar stå nämligen ej på samma plan, så att de skulle kunna tänkas samverka. »N.» är Guds kärleksfulla handlande; »fri vilja», uttrycker i detta sammanhang människans uppror mot Gud och självtagna, falska frihet, hennes inbillade självständighet i förhållande till honom. Och då del i luthersk teologi senare talats om motsatsen mellan »tro» och »gärningar», varvid »gärningar» avvisats såsom grund för rättfärdiggörelsen, anger »tro», liksom nåd, ej en kvalitet eller ett tillstånd hos människan, utan det förhållande mellan Gud och människa, där frälsningen helt är en gudsgärning, och begreppet »gärningar» det, där frälsning och salighet orsakas ay människans fromhet eller moral. »Gärningarna» äro alltså tänkta så, att de formellt äro moraliskt och religiöst bestämda, men reellt uttryck för människans egoistiska önskan att medelst dem förvärva åt sig frälsning och salighet. N. och »fri vilja», gudomlig gärning och mänsklig gärning äro alltså i detta sammanhang beteckningar för två motsatta förhållanden till Gud och kunna då ej sammanfogas till en enhet. Och då denna fråga återkommit, är detta bevis på att de skolastiska frågeställningarna trängt undan Luthers grundsyn. En fråga, varmed ovannämnda motsats n.— fri vilja sammanblandats, är den om människans passivitet och aktivitet i gudsförhållandet, en sammanblandning som uppkommer, om tron tänkes som en habitus, ett själstillstånd, varav handlingar utgå, vilka fattas som naturliga yttre uttryck för detta tillstånd. Då uppfattas avvisandet av »gärningar» som värdesättandet av själva trons själstillstånd, fattat såsom passivitet. Denna sammanblandning orsakade den lutherska ortodoxiens svårighet att giva gärningarna och etiken rum tillsammans med rättfärdiggörelse genom tro. En människa som lever i tro, är emellertid enligt Luther visserligen helt inställd i mottagande av Guds outgrundliga, skapande, omotiverade kärlek och n., och hon är i den meningen totalt mottagande och passiv — hon kan ej i någon mån själv skapa fram eller 1308

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 3 01:42:28 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ntu/2/0670.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free