göra sig värdig denna. Men därmed säges ej att hon är passiv över huvud, alltså att hon ej gör något. Tvärtom: tron lever i allehanda gärningar och är alltså alltid intensivt verksam. Guds n. mottages av människan genom tron och omsättes i kärlek till nästan, i verksamt, nyttigt arbete i kallelsen, i tjänande gärningar, i uppoffringar och villigt lidande. Att rättfärdiggöras av Guds blotta n. (sola gratia) blir detsamma som att rättfärdiggöras av tron allena (sola fide). I tron ligga emellertid sådana gärningar inneslutna, vilka äro uttryck för Guds verkande i och genom oss och vilka ej äro tänkta såsom givande människan förtjänst. I trosinställningen ingår enligt Luther liksom en dubbel rörelse; tron går upp till himmelen och mottager allt av Gud för intet, och den vänder äter ner till jorden för att bli omsatt i kärlek och tjänande gärning. Här framträder en viss motsvarighet till den gammalkyrkliga kristologien: tron förhåller sig (i sitt uppstigande till himmelen) till kärleken (trons nedstigande till jorden) såsom Kristi gudomliga natur till den mänskliga. Liksom Kristus för oss är Gud också just i inkarnationen, i nedstigandet, så blir tron reell i dess nedstigande, i dess förvandling till kärlek. Men liksom förhållandet mellan tro och kärlek innebär ett levande förhållande inom en och samma grundinställning i ett gudsförhållande, helt under n:s himmel, och aldrig utgör en sammansättning av det som tillhör olika grundinställningar eller av det som kommer från Gud och från människan i metafysisk mening (såsom från tvenne olika substanser med varandra begränsande möjligheter), så utgör Kristi naturer tvenne verksamhetsformer, som tillhöra n:s gärning. Just i Kristi inkarnation, i hans nedstigande till jorden och liv som människa, uppenbarades den gudomliga n. och kärleken såsom verksam. Den gudomliga och mänskliga naturen kunna ej skiljas i Kristi verk (communicatio idiomatum); så gå tro och gärningar samman och stå båda under n:s förtecken; de tillhöra samma grundinställning och utgöra led i samma förhållande till Gud (det nämligen, som helt kännetecknas av hans n.; jfr Luther, Stora galaterbrevs- 1309 NÄD kommentaren, sv. övers. 1939, s. 254 f. och 261). Det var denna principiella enhet som i skolastiken splittrades, varigenom n. blev sammankopplad med en mot denna grundmotsatt inställning (betecknad som »gärningar», »fri vilja», »förtjänster» o.s.v.) och så själv fick en förvanskad innebörd. Reformationen åsyftade att i sin syn på n. upphäva denna splittring och med nya formler återgiva den nytestamentliga synen på Guds verk och människans upptagande däri genom tron. Och den iver att avvisa synergism i varje form, som luthersk teologi senare givit uttryck för, uppbars av samma intresse att hindra, att med n. sammanfördes element av mot denna fientlig (och därför med den oförenbar) art. Se även Arvsynd, Förlåtelse, Pelagianism, Predestination, Rättfärdiggörelse. Litt.: (utom de dogmhistoriska översiktsarbetena) K. Heim, Das Wesen der Gnade bei Alexander Halesius (Leipzig 1907); J. van der Meersch, art. Grâce (i Dictionnaire de théologie catholique 6, Paris 1920); M. Luther, Om den trälbundna viljan (sv. övers. av G. Rudberg Sthm 1925); dens., Stora galaterbrevskommentaren (ny sv. tolkning av M. Lindström Sthm 1939); J. Mausbach, Die Ethik des heiligen Augustinus 1—2 (2 ed. Freiburg i. Br. 1929); The doctrine of grace, ed. by W. TĦ. Whitley (London 19832); K. Holl, Aufsätze zur Kirchengeschichte 1 (6 ed. Tübingen 1932); J. Schupp, Die Gnadenlehre des Petrus Lombardus (Freiburg i. Br. 19832); A. Nygren, Urkristendom och reformation (Lund 1932; s. 13—30, 82—133, 147—175); dens., Den kristna kärlekstanken 2 (Sthm 1936); Æ. Brunner, Natur und Gnade (Tübingen 1934); K. E. Skydsgaard, Metafysik og tro (diss. Khvn 1937); The grace of our Lord Jesus Christ (i Report of the second world conference on Faith and Order, Winchester—New York 1937); J. Gross, La divinisation du chrétien d'après les pères grecs (diss. Paris 1938); M. J. Scheeben, Natur und Gnade; dens., Die Herrlichkeiten der göttlichen Gnade (båda i 3 ed. i Gesammelte Schriften 1, Freiburg i. Br. 1941); J. Auer, Die Entwicklung der Gnadenlehre in der Hochscholastik 1—2 (Freiburg 1942—51); R. Prenter, Spiritus creator ((diss. 2 ed. Khvn 1946); dens., Skabelse og genløsning 1—4 (Khvn 1951—53); H. Bouillard, Conversion et grâce chez S. Thomas d'Aquin (Paris 1944); H. de Lubac, Surnaturel (Paris 1946); R. Bring, Kristendomstolkningar (Sthm 1310