NÅDEGÄVOR 1950); H. Iwand, Glaubensgerechtigkeit nach Luthers Lehre (2 ed. München 1951); H. Rondet, Gratia Christi (Paris 1948). R. Bg NÅDEGÅVOR. Det terminologiska bruket av ordet n. (grek. xapiopata) är uppenbarligen av paulinskt ursprung. Det förekommer i 1 Kor. 7:7; 12:4, 9, 28, 30, 31 och Rom. 12:4 och betecknar sådana själsförmögenheter och färdigheter som Anden förlänar de troende till församlingens uppbyggelse. I samma betydelse användes ordet även i 1 Tim. 4:14; 2 Tim. 1:6; 1 Petr. 4: 10; 1 Klem. 38: 1. Själva saken förekommer oftare, men uttryckes då genom andra ord, t. ex. andliga gåvor (1 Kor. 14:1), gåva, nåd (Ef. 4: 7—8), eller genom att nämna den n. som åsyftas (1 Kor. 13:2, 8). Omvänt kan ordet n. (då oftast i ental) användas om vilken gudomlig välgärning som helst, t.ex. om jordiska ägodelar (Didache 1:5) eller om räddning ur dödsfara (2 Kor. 1:11). Förutsättningen för den paulinska läran om n. är den urkristna uppfattningen av Anden och dess verksamhet (jfr Ande, Den hellige ånd). I det gamla Israel betraktade man det som självklart att varje mänskligt storverk kom från Gud. Gud var den helige, och hans kraft verkade i det heliga. För att kunna utföra hans gärningar måste människan helga sig. Detta gällde alla, men i synnerhet dem som Gud hade utsett att gå hans ärenden och uträtta betydelsefulla ting, såsom de nationella hjältarna och framför allt profeterna. Men en gång, i en underbar framtid, skall Gud utgjuta sin Ande »över allt kött», till och med »över dem som äro tjänare och tjänarinnor» (Joel 2:28 f.). Urkristendomen levde i den övertygelsen att denna profetia hade gått i uppfyllelse (Apg. 2:14—18). Den kristna församlingen var Israels heliga rest, man kallade sig de »heliga», man såg Anden i verksamhet i långt över vanlig mänsklig förmåga nående krafter och gärningar (t.ex. Apg. 2). I Korint började man emellertid göra skillnad mellan vanliga och andebegåvade kristna. Som tecken på att man tillhörde den senare, mera ansedda gruppen betraktades främst extatiska och asketiska prestationer (tungomäålstalande och sexuell 1311 avhållsamhet, 1 Kor. 7:7). Mot denna ensidighet utvecklar Paulus sin sunda och befriande syn: Varje kristen är delaktig av Anden och därmed av n. Dessa äro till sin art mycket olika, några mera uppseendeväckande, andra verksamma i det fördolda. Ingen är i besittning av alla olika n., och ingen får anse sig vara utan n., även om han inte kan lysa just med den som för tillfället är mest uppskattad. Den största är under alla omständigheter profetian, och den kan ingen utan vidare tillägna sig, även om den är mera eftersträvansvärd än alla andra. Ty Anden tar hänsyn till människornas naturliga förutsättningar. Den ger somliga ledar- och förvaltaruppdrag (apostlar, föreståndare, medhjälpare o.s.v.), andra bli utrustade att förkunna ordet (profeter, lärare, de som tala med tungor och de som uttyda talet, de som skilja mellan andarna o.s. v.), en tredje grupp att utföra kraftgärningar (bota sjuka, leva avhållsamt, eller till och med att ge de behövande ekonomisk hjälp, 2 Kor. 8—9 o.s. v.). Men ingen n. har verklig välsignelse med sig om den inte springer fram ur och ledsagas av kärleken. Därför är kärleken förmer än till och med profeterandet. I den kristna kärlekens tjänst kan varje troende stå, därtill behöver man varken profetera eller tala med tungor, och detta är så mycket märkligare som endast kärleken kan göra n. mäktiga att fylla sin uppgift, att uppbygga Kristi kropp, församlingen. N. utan kärlek leda blott, som i Korint, till självförhävelse och splittring. Jfr 1 Kor. 12—14; Rom. 12:3—8; Ef. 4:11—13; 1 Petr. 4: 7—11; Mark. 16: 17—18. Under senare tider har man inom sådana kretsar som velat återställa det urkristna församlingsskicket ofta också strävat efter att återuppliva n. Främst har det gällt helbrägdagörelse genom bön och handpåläggning, ibland också tungomålstalandet. Möjligheten att taga helbrägdagörelsens slumrande n. i bruk har under de allra senaste åren dryftats i flera evangeliska kyrkor. Litt.: Se litteraturen till Ande och Den hellige ånd samt dessutom G. Wetter, Charis (Leipzig 1913); H. Leisegang, Pneuma hagion (Leipzig 1922); S. Linder, Studier till GT:s föreställningar 1312