om Anden (Uppsala 1926); J. Pedersen, Israel 3—4 (Khvn 1934, spec. s. 367 ff.); C. H. Dodd, The bible and the Greeks (London 1935); I. Salomies, Henkilahjat kirkon alkuvuosisatoina (Helsingfors 1937). R. Gg NÅDEMEDEL äro de medel, genom vilka Guds nåd i Kristus möter människan. I katolicismen faller tyngdpunkten på sakramenten. Dessa betraktas som de kanaler, genom vilka nådens gudomliga krafter måste passera för att kunna ingjutas hos människan. Då den yttre handlingen enligt skolastisk uppfattning utgör sakramentets materia, medan det konsekrerande ordet utgör dess form, kan det icke undvikas, att ordet skiljes från Gud, som vill tala i ordet. Såsom konsekrationsord lägges det in i sakramentet för att utgöra väsensgrunden i en mänsklig kulthandling. När konsekrationsordet har ljudit, är sakramentet icke längre en tom rit utan en verkningsfull handling i den människas hand, som har uttalat ordet rätt. Visserligen härstammar sakramentets kraft från Gud, som har givit det både dess materia och dess form vid instiftelsen. Men accenten kommer ändå att flyttas från den i nåden direkt talande och handlande Guden till den genom nåden handlande människan. För reformationen, som i nåden icke ser hemlighetsfulla krafter, som skola ingjutas, utan Guds i Kristus uppenbarade kärlek till syndare, kommer budskapet om Kristus i en mening att bli det enda n. Ty ordet eller evangelium sammanfattar i sig alla olika gestaltningar och former av n. Då Luther mycket starkt framhävde ordet i denna mening såsom n., gjorde han det alltså icke i motsats till eller på bekostnad av sakramenten, såsom man ofta menat. Det är därför också helt missvisande att ställa den evangeliska kyrkan såsom en ordets kyrka i motsats till den romerska såsom sakramentskyrkan. Luther avvisade visserligen den romerska sakramentsläran, men detta därför att teorin om mässoffret innebar en förvanskning av evangeliet. Hans ktitik berodde alltså icke på att han skattade sakramenten mindre högt. Att Luther icke framhäver ordet såsom något »andligt» 42 1313 NÅDEMEDEL gentemot sakramentet såsom något »materiellt», framgår tydligt av hans kamp mot svärmarna. Luther betonar i motsats till dessa ordet såsom något yttre, som människan i tron måste hålla sig till i stället för att lita på egna inre erfarenheter och upplevelser. Ordet i denna mening såsom budskap om Kristus frambäres såväl genom predikan som genom sakramentens bruk. Såsom Kristi jordeliv, lidande, död och uppståndelse innebär ett Guds eget handlande med människor, så innebär också vittnesbördet om Guds gärning i Kristus ett fortsatt gudomligt handlande. Denna sammansmältning av ord och gärning, som är egendomlig för budskapet, kommer just till uttryck i nådemedlens olika gestaltningar. Endast i enheten av förkunnelse och sakrament är evangelium tillstädes i sin fulla innebörd såsom ett budskap, som tillika är gärning, och såsom en gärning, som tillika är budskap. Själva ordet n. kan lätt förleda till missuppfattningen, att människan här skulle möta något annat och lägre än Gud, vilket står mellan honom och människan. Men såsom Kristus är Guds redskap och instrument, i vilket Gud själv är helt och fullt närvarande, så äro n. enligt luthersk åskådning att betrakta som den alltjämt fortsatta inkarnationen, genom vilken Gud själv i Kristus är personligen närvarande under det synliga tecknet. Gud verkar omedelbart, just när han verkar genom medel och ger i n. ingenting mindre än sig själv. Visserligen kan det enligt Luther tänkas, att Gud genom en speciell nåd kan möta en människa utanför kyrkan, d.v.s. utan nådens medel. Men även om Gud icke är bunden vid n., så har dock människan ingen rätt att gå förbi de medel, som Gud insatt i den skapade världen till alla människors frälsning. Se även Guds ord, Sakrament. Litt.: Dogmhistorisk översikt över synen på n. hos R. Seeberg i art. Gnadenmittel i Realencyklopädie für protestantische Theologie und Kirche 6 (3 ed. Leipzig 1899). N. behandlas i allmänhet i handböcker i dogmatik. Se vidare E. Beskow, Evangelisk nådemedelsförvaltning (Skara 1921); 1314