en grupp av människor, de säkra, som böra oroas och väckas, evangeliet åter för en annan grupp, dem som kommit in i väckelsens stadium. Hos dessa skall evangeliet verka en inre förvandling, pånyttfödelsen, då människan blir troende och får ett andligt sinnelag. Hos den pånyttfödde finnas syndarester som dagligen måste bekämpas, men det är då synd i en annan mening än före det andliga genombrottet: det är fråga om oavsiktlig synd som ej rubbar nådaståndet. För det nya livet i helgelsen får därför lagen en ny funktion: den tjänar som rättesnöre för den troendes vandel. Detta s.k. lagens tredje bruk hör principiellt samman med n. i här angiven mening (jfr Lag). Sin största betydelse har läran om n. haft däri, att den tjänat som en fast ram för själavård speciellt inom väckelsefromheten av olika slag. Märkliga företrädare för n. inom själavården äro t.ex. A. Nohrborg och H. Schartau*, och särskilt i den senares utformning betecknar den en alltjämt levande själavärdstradition. Numera mäste det dock anses obestridligt att n. icke är ägnad att uttrycka det väsentligai Luthers kristendomssyn. Genom att fixeras vid bestämda punkter på en fortlöpande utveckling få teologiska begrepp som väckelse, omvändelse, pånyttfödelse, rättfärdiggörelse och helgelse en annan innebörd än hos Luther, som brukar dem i stort sett såsom synonyma uttryck för kristet liv. Uppfattningen av ordet såsom lag och evangelium fördunklas, när dessa skiljas åt på ett sådant sätt att de förbehållas olika skeden i den kristnes liv och därigenom principiellt anses böra förkunnas för olika människogrupper. När evangelium får betydelse huvudsakligen som en momentan avlösning ur omvändelsens kris, blir grundsynen på det kristna livet lagisk. På ett för Luther främmande sätt drar läran om n. uppmärksamheten från ordet och sakramenten till psykiska skeenden och kan därigenom bereda väg för en spiritualistisk kristendomsuppfattning, där Guds Andes verk lösgöres från de yttre nådemedlen och bindes vid mänskliga själsrörelser. Se även Frälsningsvisshet, Helgelse, Lag 1317 NØGLEMAGTEN och evangelium, Omvändelse, Pånyttfödelse, Rättfärdiggörelse. Litt.: M. Koch, Der Ordo salutis in der altlutherischen Dogmatik (Berlin 1899); H. Schultz, Der Ordo salutis in der Dogmatik (i Theol. Studien und Kritiken 1899); E. Wacker, Die Heilsordnung (2 ed. Gütersloh 1905); G. Nelson, En studie i den västsvenska förkunnelsens struktur. Antinomidraget i nådens ordning (Sthm 1939); R. Bring, Gesetz und Evangelium und der dritte Gebrauch des Gesetzes in der lutherischen Theologie (Helsingfors 1943); G. Nelson, Nådens ordning enligt Schartau (i Sv. teol. kvartalskr. 1944); G. Hök, I vad mån tillvaratar »nådens ordning» det specifikt lutherska i vår tro? (i Sv. teol. kvartalskr. 1944); diskussion melłan G. Nelson och G. Hök i Sv. teol. kvartalskr. 1945 s. 77 ff., 148 ff.; H. Nyman, Religiös människoindelning i luthersk fromhet samt R. Bring, Den lutherska synen på världen och det världsliga livet (i Talenta quinque, Helsingfors 1953). H. N—n NØGLEMAGTEN. Nøgler og n. er bibelske udtryk og anvendes i forskellig betydning. 1) Nøgler til himlen (jfr. Luk. 4:25 og Äb. 11:6), idet himlen anskues som et sted, der kan lukkes i og lukkes op. 2) Nøgler til underverdenen eller dødsriget (Åb. 1:18, 9:1 og 20:1—3). 3) Erkendelsens nøgle (Luk. 11:52), d.v.s. den nøgle, der består i erkendelsen af Guds rige og dets hemmeligheder, der åbner adgangen til gudsriget, og som farisæerne har forpagtet og unddraget folket. 4) Davidsnøglen, der nu ejes af den opstandne og ophøjede Kristus (Åb. 3: 7; jfr. Es. 22:22). Kristus ses her som den, der har den uindskrænkede magt i det kommende gudsrige. Af særlig betydning er Jesu ord Matt. 16: 19: »Jeg vil give dig himmerigets nøgler». Den nye messiasmenighed ses her som et hus. Hvem har adgang dertil? I modsætning til farisæerne, der lukker døren til, har Kristus lukket døren op. Nu overgiver Kristus nøglerne til Peter og giver ham derved en guddommelig fuldmagt. Peter får »nøglemagten». Hvori består denne? Vi møder her udtrykket »binde og løse», hvorved der menes magten til at lukke op og lukke i til gudsriget. Ordene har efter jødisk, rabbinsk sprogbrug betydningen »erklære for forbudt» og »erklære 1318