indisk visdom. Karakteristiskt för o. är en naiv undertro som sammanknytes med en primitiv världsbild. Den västerländska 0:s stora namn från äldre tider äro Agrippa v. Nettesheim, Theophrastus Paracelsus, Jacob Böhme* och Emanuel Swedenborg*, från nyare tiden teosoferna Helena Blavatsky och Annie Besant samt antroposofen Rudolf Steiner. Spiritismen fick efter det första världskriget en avsevärd impuls genom Conan Doyle och Oliver Lodge. O:s vetenskapliga utforskning är ännu isin första början och åsikterna strida mot varandra. Mycket är oförklarligt, mycket kan förklaras, mycket är idel humbug. Det bör dragas en gräns mellan o. och en kritisk vetenskaplig parapsykologisk forskning, som gjort avsevärda framsteg under de sista decennierna. — Skriften förnekar icke möjligheten att komma i kontakt med de dödas andar, men förkastar det som synd (se t.ex. 3 Mos. 19:31; 5 Mos. 18:11; 1 Sam. 28). Litt.: K. Kiesewetter, Geschichte des neueren Okkultismus (Leipzig 1891, 2 ed. 1907—09); A. Lehmann, Overtro og trolddom (2 ed. Khvn 1920); M. Dessoir, Vom Jenseits der Seele (6 ed. Stuttgart 1930); T. K. Oesterreich, Der Okkultismus im modernen Weltbild (3 ed. Dresden 1923); A. Messer, Wissenschaftlicher Okkultimus (Leipzig 1927; litteraturhänvisningar, även tidskr.); K. Heim, Die Wandlung im naturwissenschaftlichen Weltbild (Berlin—Tübingen 1951). W.-E. Peuckert, Okkultismus (i Handwörterbuch des deutschen Aberglaubens, hrsg. v. E. Hoffmann-Krayer, 6, Berlin—Leipzig 1934 35); dens., Geheimkulte (Heidelberg 1951); J. Björkhem, Det ockulta problemet (2 ed. Uppsala 1951). Om o. belyst från den kristna tron, se C. Skovgaard-Petersen, Kan der leves paa religiøs overtro? (Khvn 1905); O. Tiililä, Salatiede päivänvalossa. Steinerin antroposofia ja kristinusko (Helsingfors 1937). O. T. ODÖDLIGHET. /. Religionshistoriskt. Tron på de dödas fortsatta tillvaro kan på såväl arkeologiska som etnologiska grunder sägas tillhöra mänsklighetens äldsta föreställningar. Det från neolitisk tid kända, vitt spridda gravskicket att lägga den döde på rygg eller sida med högt uppdragna knän (huklägesgrav, »Hocker») synes lättast kunna tolkas så, att den döde tänktes sova. Å andra sidan 1325 ODÖDLIGHET vittna gravgåvorna om att den döde också i den andra tillvaron tänktes ha vanliga mänskliga behov. Detta gravskick förutsättes t. ex. i de äldsta egyptiska offertexterna, där den döde tilltalas exempelvis så: »Stå upp, samla ihop dina ben, knyt tillsamman huvud och lemmar [liket är inte balsamerat utan har fallit sönder], skaka sanden av din kropp, tag emot bröd som inte kan mögla och öl som inte kan surna». Härmed kan jämföras den grekiska seden att på graven ställa ett kärl utan botten, genom vilket offerdrycken hälldes ned i graven till den döde. Den döde lever alltså kroppsligen i graven (»lebender Leichnam»). Detta är förmodligen den mest spridda formen av odödlighetstro; den har segt levat kvar in i vår egen tid (gengångare, folkliga föreställningar om de dödas julmässa o. dyl.; även offer på graven finns belagt i svensk folksed så sent som på 1890-talet). Jämsides med denna föreställning om den dödes liv i graven finner man på de flesta håll tanken på ett gemensamt dödsrik e*. Det babyloniska Gilgamesh-eposet skildrar »stoftets boning», där troner ligga störtade och kronor ligga i stoftet — i »landet utan återvändo» faller dammet tjockt över dörrar och riglar. Dödsriket kan vara beläget under jorden, långt borta i väster eller i himmelen (jfr de nordamerikanska indianernas »sälla jaktmarker» och nordbornas Valhall). Vägen dit är ofta farofylld och svår för den döde; till ledning har han skrivna besvärjelseformler med i graven eller viskas sådana i hans öra; eller också tjäna begravningsceremonierna sådant syfte. Vid sidan av föreställningen om den dödes kroppsliga fortlevande går en annan, att nämligen endast hans själ kommer in i det andra livet. Vanligen motsvarar den överlevande själen då inte vad vi mena med själ, d.v.s. det fysiska och psykiska livets princip, utan är i stället snarast en bild (minnesbilden) av den döde. Typiska exempel äro den gammalisraelitiska och den gammalgrekiska föreställningen om tillvaron i Sheol, resp. Hades, som ett de väsenlösa skuggornas liv. Det är inte den individuella personligheten som fortlever, ty det person- 1326