ODÜDLIGHET liga livet tänkes bundet vid kroppen (se vidare Själ); det som går in i Hades eller Sheol är en dubbelgångare utan medvetande, utan förnimmelser. Betecknande för hur skilda föreställningssätt flätas in i varandra är, att t.ex. i Grekland de döda ändock i vissa fall tänktes kunna påtagligt och handgripligt påverka de efterlevandes tillvaro (en mördads ande; heroerna). Lika betecknande är att övergången från jordbegravning till likbränning icke, i varje fall icke alltid, Synes ha nämnvärt påverkat föreställningarna om den dödes liv efter döden. De nyss omtalade grekiska gravoffren ägnades den dödes aska. På många håll, inte minst bland naturfolken, förekommer tanken på skilda lotter efter döden. Därvid äro i regel icke moraliska faktorer avgörande, utan de som i ett eller annat avseende varit framstående ìi livet eller ljutit en våldsam eller blodig död (jfr t.ex. Valhall och Hel) få också en bättre ställning efter döden. Dit kunna även kvinnor som dött i barnsäng räknas. I de grekiska och hellenistiska mysterierna var det i främsta rummet själva invigningen och icke levnadens kvalitet som tillförsäkrade deltagarna ett bättre öde efter döden, medan de oinvigda skulle komma att ligga i gyttja och smuts. Även det andra livet kan ha ett slut; den döde dör för andra gången och då slutgiltigt, liksom hans minne bleknar för de efterlevande. Å andra sidan förekommer också, att livet efter döden ger ersättning för det som jordelivet icke gav: man lägger t. ex. i en ung flickas grav den brudutstyrsel, som hon icke fick användning för här; hon blir alltså gift i det andra livet. Först med föreställningen att den dödes själ är hans egentliga jag finns plats för ett verkligt moraliskt samband mellan jordelivet och den andra tillvaron, d.v.s. en genomförd vedergällningslära. Man kan klarast följa förloppet i Grekland, där vedergällningsläran utformas i direkt anknytning till orfiskt-pythagoreiska tankar om den odödliga och gudomliga själen, vilken, fången i materien, måste renas för att kunna återvända till sitt rätta hem. Tidigast 1327 uppträder emellertid tanken på en dom efter döden i Egypten, där dock den dödes tillträde till saligheten helt beror på att han rätt reciterar de magiska formler han fått med sig i graven (dödsboken, den negativa trosbekännelsen). Eljest förekommer tanken på en individuell dom över de döda t. ex. i Indien och Grekland samt flerstädes i primitiva religioner. Framförallt i Iran (liksom i kristendomen och Islam) är domen över de döda insatt i ett eskatologiskt sammanhang (se Dom, Eskatologi). I en speciell utformning framträder vedergällningstanken då den, som ofta sker, kombineras med tron på själavandring. Där denna lära fullt utbildats, t. ex. i Indien, blir tillvaron efter döden endast ett mellanspel i själens ändlösa vandring mellan olika existensformer, och hela tillvaron, jordelivet och det andra livet, inneslutes i ett på samma gång fysiskt och moraliskt bestämt, obrottsligt kausalsystem. O. blir där icke längre jordelivets resultat utan den är ett med tillvaron såsom sådan: serien av preexistenser har lika litet något slut som serien av postexistenser. Det svåraste problemet vid tanken på o. ligger däri: hur skall den individuella personligheten tänkas bibehållen vid själens skilsmässa från kroppen? Den odödliga själen tänkes på samma gång individuell och på något sätt delaktig i gudomligt liv. Men då det gudomliga måste vara lika och gemensamt hos alla, blir konsekvent den del av människan, som i kraft av sin gudomliga kvalitet lever kvar efter döden, något över eller bakom den individuella personligheten. Atman är identisk med Brahman, men därav följer att atman är densamma hos alla människor. Det som skiljer människan från det gudomliga blir då det timliga och förgängliga i henne och därmed också det individuella. Mystiken har i alla tider tvingats in på denna linje. Platon anser i sina sista skrifter att endast en del av själen är odödlig, den del som är rent förnuft. Men det rena förnuftet är överpersonligt. Stoa gick vidare på samma väg och leddes konsekvent till att förneka den individuella o. Omvänt leder tanken på kroppens uppståndelse till 1328