lika stora svårigheter i den mån som kroppen uppfattas som bas för människans »lägre» jag. Också framställer t.ex. Islam den kroppsliga uppståndelsen som en nyskapelse, varvid visserligen problemet kvarstår, hur den personliga identiteten skall tänkas bevarad. Se även Begravelse, Dom, Evigt liv, Evigt straff, Förfäderskult, Helvete, Livet efter døden, Själ, Uppståndelse. Litt.: allmän: C. Clemen, Das Leben nach dem Tode im Glauben der Menschheit (Leipzig 1920); K. Th. Preuss, Tod und Unsterblichkeit im Glauben der Naturvölker (Tübingen 1930); J. 7. Addison, Life beyond death in the beliefs of mankind (Boston 1932); W. D. Wallis, Religion in primitive society (New York 1939 kap. 15—16 med rikhaltig bibliografi); C.-M. Edsman, Död, förintelse och evigt liv (i Religion och Bibel 1947). Babylonien: A. Moortgat, Der Unsterblickkeitsglaube in der altorient. Bildkunst (Berlin 1949). Egypten: W. Brede Kristensen, Livet fra døden (Oslo 1925); H. Kees, Totenglaube und Jenseitsvorstellungen der alten Ägypter (Leipzig 1926). Israel och judendomen: C. V. Pilcher, The hereafter in jewish and christian thought (London 1940); E. F. Suteliffe, The O.T. and the future life (London 1946); E. E. Goodenough, Philo on immortality (i Harvard Theol. Review 39, 1946); L. Finkelstein, The beginnings of the jewish doctrine of immortality (i M. R. Cohen Memory 1951); J. van der Ploeg, L'immortalité de l’homme d'après les textes de la Mer Morte (i Vetus Testamentum 2, 1952). Grekland—Rom: E. Rohde, Psyche (Tübingen 1925); E. Ehnmark, Some remarks on the idea of immortality in greek religion (i Eranos 1947); dens., Odödlighetsproblemet (i Årsbok för kristen humanism 1948); F. Cumont, Lux perpetua (Paris 1949). Indien: E. Arbman, Tod und Unsterblichkeit im vedischen Glauben (i Archiv für Religionswissenschaft 1927—28). Kina: Hu Shih, The concept of immortality in chinese thought (i Bull. of Harvard Div. School 43:8, 1946). E. E—k 2. Dogmhistoriskt och dogmatiskt. Gud allena äger enligt bibeln i eg. mening o., och det är han som ger liv åt allt (1 Tim. 6:13, 16). Skaparens avsikt med människan är att hon skall leva efter hans vilja. Döden har kommit in i människolivet med synden (jfr Död). I Kristus tar Gud upp kampen med synden, och då gäller denna kamp på 1329 ODÖDLIGHET samma gång döden. Kristi seger över synden är ett med hans seger över döden; segerns frukt är liy i uppståndelsen. Denna betyder att det dödliga då ikläder sig o. (1 Kor. 13: 53, 54). I den nuvarande tidsåldern verkar livet genom nådemedlen i kyrkan i ständig kamp mot synd och död. Dopet betyder att införlivas med Kristus, vilket innebär att syndens gamla människa dör och den nya, kristuslika människan uppstår och lever. Den nya tidsålderns fulla inbrytande betyder för de kristna evigt liv med Kristus i den meningen att Guds vilja med skapelsen hos dem når sitt fulla förverkligande. Enligt N. T:s huvudtanke kan sålunda o. icke skiljas från uppståndelse. Utmärkande för en legitim kristen tro på o. är att den hämtar sitt innehåll ur förbindelsen med skapelsetanken (livet är Guds gåva) och uppståndelsetron (det nya livet i Kristus återställer och fullkomnar Guds skapelse). Där denna dubbla förbindelse bevarats, har ett kristet innehåll kunnat räddas åt 0:sbegreppet t.o.m. när det hotats av främmande inflytelser. Att ett sådant hot har förekommit är uppenbart. Ett kritiskt skede inträder när kristendomen under efterapostolisk tid bringas i kontakt med den grekiskt-hellenistiska livsåskådningen med dess lära om själen såsom en till sitt väsen odödlig substans, som existerar före människans födelse och därvid fjättras vid den lägre, materiella kroppen. En härmed besläktad dualistisk människouppfattning har, ehuru helt främmande för G. T., övat inflytande på den senare rabbinismen och lämnat spår i N.T. När Ignatius av Antiokia kallar nattvarden »odödlighetens läkemedel, ett motgift mot döden», vill han därmed uttrycka, att den kristne genom sakramentet förenas med Kristus och får del av hans liv. Termerna o. och uppståndelse stå ännu som uttryck för samma verklighet. I den dubbla terminologien ligger dock en anknytningspunkt för ett hellenistiskt inflytande. Hos vissa apologeter, framför allt Justinus Martyren, möter man ett klart medvetande om skillnaden mellan grekiskt och kristet tänkesätt på denna punkt. O. får ej 1330