OFELBARHETSDOGMEN fattas såsom en naturutrustning hos själen. Gud skapar både kropp och själ, han ger själen liv och den lever så länge han vill. Situationen för Gamla kyrkans teologer är den, att de med den nu allmänt omfattade synen på människan såsom ett dubbelväsen av kropp och själ skola förena den kristna tron på Gud såsom den som allena giver liv, anda och allt. Framför allt måste då tanken på själens preexistens avvisas, likaså varje själavandringsteori. Själen består efter döden och förenas i uppståndelsen med kroppen. I eg. mening gäller uppståndelsen därför kroppen, som ej på grekiskt vis får fattas såsom i och för sig ond. Tron på »köttets uppståndelse» blir sålunda den gammalkyrkliga teologiens särmärke gentemot hellenistiskt influerade läror (t.ex. gnosticismen). I den romersk-katolska kyrkan stadgar sig genom de grekiska tänkarnas auktoritativa ställning synen på själen som en i sig själv odödlig substans, skapad av Gud i det ögonblick det kroppsliga livet tändes. Människan kan för kroppens del äga hopp om uppståndelse genom sin delaktighet av Kristi kropp i nattvarden. Som en huvudlära i kristendomstolkningen har tron på själens o. uppträtt särskilt i upplysningstidens »naturliga teologi». Den har på ett avgörande sätt kritiserats ur filosofisk synpunkt främst av D. Hume, som visade att den delar svagheten i det metafysiska substanstänkandet över huvud. Nutida evangelisk teologi har, under anknytning till Luthers syn på människan såsom en odelbar enhet av kropp och själ, kött och ande, betonat den grundläggande skillnaden mellan den hellenistiska läran om själens o. och den bibliskt-kristna tron på de dödas uppståndelse. Denna tro är på intet sätt bunden vid de psykologisktantropologiska förutsättningar som buro upp den idđealistiskt-metafysiska o:s-spekulationen. Den stundom mycket intensiva diskussionen kring dessa frågor visar, att en teologiskt »renad» förkunnelse av den kristna synen på liv, död och uppståndelse har mycket stora svårigheter att bemästra, när det gäller att göra det bibliska budskapet levande i vår situation. Härvid har man ej 1331 alltid tillräckligt besinnat, att termen o. i vissa historiska situationer kunnat tjäna som uttryck för det kristna medvetandet att människan står i ett förhållande till Gud som ej upphäves av den lekamliga döden. Se även Död, Evigt liv, Livet efter døden, Preexistens, Uppståndelse. Litt.: C. Stange, Die Unsterblichkeit der Seele (Gütersloh 1925); diskussion mellan Stange och P. Althaus ang. Luther och o. i Zeitschr. für system. Theol. 3. Jahrg. 1925—1926 s. 725 ff., 735 ff., samt i P. Althaus, Die letzten Dinge (4 ed. Gütersloh 1933; sv. övers. De yttersta tingen, s. 345—8365, Sthm 1928); A. Dahl, Odödlighetsproblemet hos Augustinus (Lund 1935); R.Bendfeld, Grundlegung und Beweisführung der Unsterblichkeitslehre (diss. München 1940); G. Florovsky, In ligno crucis (i Sv. teol. kvartalskr. 1947); E. Sjöberg, Gammaltestamentligt, judiskt och urkristet i människouppfattningen (i Vid Åbodomens fot, Helsingfors 1949). Till debatten kring P. G. Lindhardt i Danmark, se L. Brøndum, Døden og evigheden (Khvn 1953); Hvad er det evige liv?, red. av S. Holm (Khvn 1953); O. T7. Jacobsen, Mennesket (Khvn 1953); A. T. Jørgensen, Hinsides døden (Khvn 1953); P. G. Lindhardt, Det evige liv (Aabenraa 1953); N. Nøjgaard, Liv efter døden? (Khvn 1953). Se även litt. under art. Död, Evigt liv, Livet efter døden, Preexistens, Uppståndelse. H. N—n OFELBARHETSDOGMEN. Historia till 1870. Då den romerska kyrkan gör anspråk på ofelbarhet i sin förkunnelse av trossanningar och förpliktar sina medlemmar att erkänna av kyrkan fastslagna läror, stöder den sig på uttalanden alltifrån kyrkans första dagar, i vilka nödvändigheten att bevara trons enhet framhäves. Frågan om vem som har rätt att göra auktoritativa uttalanden å kyrkans vägnar har dock besvarats olika. Hos Iraeneus och Tertullianus börjar tanken på det monarkiska episkopatet såsom rätt arvtagare till den apostoliska sanningen att utformas. Av Tertullianus’ sista skrifter framgår, att den romerske biskopen gjort anspråk på att representera det apostoliska ämbetet i hela dess auktoritet. Enligt Cyprianus äro biskoparna, om de leva ett heligt liv, Andens bärare, vilkas beslut och avgöranden äro att betrakta såsom vilande på Andens 1332