ingivelse. Mot tendenserna att förfäkta det romerska episkopatets överhöghet hävdar Cyprianus en utpräglat episkopalistisk ståndpunkt. Han kan visserligen erkänna Roms kyrka såsom den främsta, från vilken »den prästerliga enheten» utgått, men detta får icke betyda något primat för den romerske biskopen. När Kristus gav Petrus den apostoliska fullmakten gavs denna icke till honom personligen utan till honom som företrädare för hela apostolatet. När biskoparnas sammankomster, koncilier (se Konsil), blevo en kyrklig institution (under 3 årh.), fick kyrkan därmed ett organ med auktoritet att fälla avgöranden i tvistefrågor. Då emellertid biskopskonferenser i olika delar av det romerska riket kunde komma till mot varandra stridande beslut, fingo de för hela riket gemensamma, e k umeniska synoderna allt större betydelse, framför allt sedan deras beslut genom Justinianus (527—565) fingo karaktären av statliga lagar. För läran om kyrkans ofelbarhet började emellertid en ny period, när den romerska stolen för sig gjorde anspråk på rätten att träffa avgöranden i trosfrågor. Så uppstod problemet om förhållandet mellan påven och de romerska koncilierna. Konciliarismen resp. episkopalismen ha ansett de ekumeniska mötena och det vid dessa samlade episkopatet såsom den rätta auktoriteten i trosfrågor, medan papaalismen velat ge påven ensam denna myndighet. Genom Gregorius VII (1073—85) kom de påvliga anspråken ohöljda i dagen: att stå emot påven innebär eo ipso att vara heretiker. Thomas av Aquino framställde tesen om påvens ofelbarhet, fastän denna tes då icke kunde tränga igenom till allmännare erkännande utanför dominikanernas krets. Det samlade episkopatets sista stora framstöt mot papalismen skedde vid konciliet i Konstanz 1415, vid vilket man dekreterade, att det allmänna konciliet har sin makt omedelbart från Kristus och att även påven är pliktig att lyda det. Men redan efter två årtionden bekräftade Florenskonciliet 1439 åter påvens maktfullkomlig- 1333 OFELBARHETSDOGMEN het. Tridentinska mötet inlät sig icke på att proklamera påvens ofelbarhet men erkände påven som högsta läroauktoritet och utbad sig av honom bekräftelse av mötets beslut. Episkopalistiska synpunkter kunde under de följande århundradena dock göra sig gällande, även om teorien om påvens ofelbarhet blev alltmer befäst. Artiklarna om den gallikanska kyrkans friheter 1682 hävdade bl.a., att påvens avgörande i trosfrågor bleve ofelbara först genom kyrkans bekräftelse (jfr Gallikanismen). Liknande tankar framfördes under upplysningstiden även i Tyskland och Österrike. Men under 1800-talet vunno de papalistiska synpunkterna under romantiken alltmera terräng genom den moderna ultramontanismen* (maktens koncentration ultra montes, på andra sidan bergen, från fransk och tysk synpunkt). År 1864 utsände Pius I X en encyklika med en bifogad förteckning över »vår tids viktigaste villfarelser», den berömda »Syllabu s», som bl.a. fördömde förnekandet av att påvens rätt såsom gudomlig står över staternas. Då Pius i sin strävan att få påvens ofelbarhet dogmatiskt fastslagen icke vågade handla utan stöd av ett ekumeniskt möte, sammankallades ett allmänt koncilium i Vatikanen den 8 dec. 1869. Vatikankonciliet. De sakkunniga, som utsågos att förbereda konciliet, valdes ensidigt från den ultramontana riktningen. Men då det kom till allmänhetens kännedom, att man hyste avsikten att proklamera påvens ofelbarhet som dogm, reste sig en opposition, vars omfång och energi knappast hade förutsetts, framför allt i Tyskland och Frankrike. En av de främsta motståndarna var den tyske kyrkohistorikern Ignaz von Döllinger. Vid konciliet representerades oppositionen av omkring 200 av de 774 deltagande kyrkofurstarna. För att icke genom ett oppositionellt framträdande inför offentligheten skada kyrkans anseende lämnade dock motståndarna mot dogmen mötet på påvens rekommendation före den slutliga omröstningen. Endast två röster avgåvos därför mot det dogmatiska dekretet »De ecclesia Christi», 1334