hel-o., (grek. ôìoxaúrtwpa), bränn-o.,slakt-o., spis-0., rök-o. Så berättas om ett rök-o., vid vilket Sakarias fick en uppenbarelse om Döparens födelse, Luk. 1:9 f., om o. av duvor, då Jesus frambars i templet, Luk. 2:24, om ett löftes-0., som frambars av Paulus, Apg. 21:26, 24:17. Enligt Mark. 1:44 manar Jesus en botad spetälsk att frambära ett tack-o. för sin rening. Därtill anföres åtskilliga citat ur G.T., som avhandla o., och i Hebreerbrevet framställes den G. T.- liga 0.-ordningen som en förebild till Kristi o. 2. Om hedniska o. höra vii Apg.14:13f., där det förtäljes att Zeusprästen i Lystra ville frambära offer till Barnabas och Paulus, som man höll för Zeus och Hermes. I Apg. 15:29 förbjudas de hednakristna att äta kött från avguda-o., medan Paulus i 1 Kor. ger de kristna i Korint frihet att härvidlag följa sitt samvete, samtidigt som han varnar dem för hedniska o. såsom varande o. till »demoner» och därför oförenliga med tillhörigheten till Kristus. I Apg. 7:41 återges Amos 5:25 f. som ett bevis för att israeliterna i öknen ej framburo o. till Herren utan dyrkade främmande gudar. 3. Kristi o.-död är ett huvudtema i Hebreerbrevet. Men tanken finns också på många andra håll i N.T., särskilt tydligt i 1 Kor. 5:7: »vårt påskalamm är slaktat, Kristus», Efes. 5:2: Kristus »utgav sig själv för oss till en gåva och ett offer, Gud till en välbehaglig lukt» och Joh. 17:19. Detsamma gäller många andra ställen, där själva ordet o. ej förekommer, t.ex. nattvardsinstiftelsens ord: »utgjutet för många». Men särskilt har som sagt Hebreerbrevet tydligt och ingående genomfört tanken på Jesu död som ett o. Medan de gammaltestamentliga prästerna måste bära fram oupphörligt nya o. utan att dock åvägabringa en verklig försoning, har Kristus en gång för alla framburit sig själv som ett fullkomligt 0., som gör alla andra o. överflödiga. Därmed är hela den gammaltestamentliga o.-ordningen satt ur funktion. Några »offer» i den gamla tekniska meningen kunna inte komma ifråga för de kristna. Men o.-tanken lever vidare, dels i tanken på Jesu död som ett o., dels i tanken på »andliga o0.». 1341 OFFER 4. Endast i överförd mening kunde man alltså för framtiden tala om o. I 1 Petr. 2:5 talas om »andliga o.», i Hebr. 13:15 f. om »lovets o.» och barmhärtighetsgärningar som »o., som behaga Gud». I Fil. 4: 18 talar Paulus om en gåva, som han mottagit från församlingen såsom ett o. och enligt Fil, 2: 17 är den kristna menigheten en apostelns o.-gåva och hans blod utgjutes som ett drick-o. I Rom. 12:1 talas om de kristnas »andliga tempeltjänst», i vilken de frambära sina kroppar till »ett levande, heligt och välbehagligt o.». Också i detta sammanhang anknyter N.T. ofta till gammaltestamentliga citat, t.ex. Ps. 50:23: »lovets o.» och Hos. 6:6: »Jag har behag till barmhärtighet och icke till 0.», som citeras i Matt. 9:13, 12:7. Lovsång, barmhärtighet och hela det kristna livet träder i stället för o0. men ofta så att själva o.-tanken bibehålles: det är »sådana o., som behaga Gud». Litt.: O. Schmitz, Die Opferanschauung des Spätjudentums und die Opferaussagen des N. T:s (Tübingen 1910); H. Wenschkewitz, Die Spiritualisierung der Kultusbegriffe, Tempel, Priester und Opfer im N.T. (Göttingen 1932); W. von Loewenich, Zum Verständnis des Opfergedankens im Hebräerbrief (i Theol. Blätter 1932). O. L. Dogmehistorisk. Ud fra forståelsen af Jesu død som et skyld-o. i nytestamentlige steder, som tyder Jesu død ved en henvisning til Jes. 53, har i den kristne tankes historie begrebet o. især spillet en rolle i den kristne forståelse af forsoningen og i opfattelsen av nadveren. Hos oldkirkens teologer betegnes Kristi død ofte som et o., idet fortællingen om Abrahams ofring af Isak opfattes som en type på Guds ofring af sin enbårne søn (Irenæus). O. træder her nær tanken om løsesummen, som betales af Gud til djævelen (Origenes, Ambrosius, Augustin). Hyppigere endnu er anvendelsen af tankerne fra Hebræerbrevet om Kristus som ypperstepræsten, der frembærer sig selv som o. Her er det sønnen, ikke som blot menneske (qua homo), men som Guds søn (qua filius Dei), der frembærer o. til Faderen (Origenes, Chrysostomus, Gregor af Nazians, Kyrillos af Alexandria, Hilarius, A m b r 0-1342