z >A f é Å » ZJ f A 7 SS y ) Ó U Ae (7 Y) ZÙ d / N r ; e — e páá GSwenffo / Therdoo per och annat mera vrbi ffáár* 3 P Srocholm . W D viv Titelbladet till En handbok på svenska. 1529. blev Gustav Vasas kansler, företrädde han som lärare vid katedralskolan Luthers läror. O. P. blev 1524 Stockholms stads sekr. och predikant vid Storkyrkan. Hans giftermål 1525 uppkallade biskop Brask till protest. O.P. stod en tid högt i konungens gunst, blev hans sekr. 1527 och kansler 1531—1533. Hans självständiga hållning som ordets förkunnare och hans vägran att göra sin svenska krönika till en propagandaskrift för kungens regemente föranledde dock denne att nyåret 1539/40 söka kväsa honom genom att döma honom jämte Andreae till döden för högförräderi. Båda blev benådade, och O. P. gav även under 40-talet Gustav anledning att beklaga sig över hans predikosätt. Prästvigd 1539 blev O. P. 1543 kyrkoherde vid Storkyrkan. Han dog 19/4 1552. O. P. medverkade på ett ledande sätt vid översättningen av N. T. 1526 (jfr Bibelöversättningar), vars utgivande han förberett genom en katekes eller troslära. Han skrev vidare traktater, predikningar och kyrko- 1351 psalmer och utgav därvid Handboken 1529 och Den Svenska mässan 1531 (jfr Kyrkohandbok), En liten postilla 1530 och Svenska sånger eller visor 1536 (jfr Psalmböcker). Hans framställning är positiv och opolemisk. Reformationen skulle främjas genom predikan och undervisning, ej genom maktbud. Den fick också i Sverige mera karaktären av en organisk utveckling än av en brytning. —- Genom sin svenska krönika har O. P. vunnit stort anseende som en kritiskt sovrande, opartisk hävdatecknare. Hans domarregler inleder alltjämt den svenska lagboken. Personligen framstår han som en av den svenska historiens ädlaste gestalter. O. P:s teologiska åskådning är föga utforskad. Den ansluter sig nära till Luther och bär en tidig reformatorisk prägel. Mot dansken Poul Helgesen* (Paulus Helie) försvarar han Luthers lära om Guds allenaverksamhet (»De servo arbitrio»), och predestinationen spelar en framträdande roll. Människan betraktas under totalitetsaspekt. Luthers regementslära bestämmer hela O. P:s teologi. O. P:s reformatoriska patos är att hävda den allverkande Gudens allenaherravälde i det andliga regementet, som han utövar genom sitt ord. Människors bud och stadgar i det andliga är avguderi. Ty om de utges för att duga som själens spis till salighet, sättes de lika med Guds ord, som är han själv. Ordet är Kristus och handlar om Kristus. Som lag befaller det lydnad, och som evangelium tillbjuder det rättfärdighet, syndernas förlåtelse. Människan har gått ifrån Guds ord. Eftersom hon trodde djävulens ord, fick hon hans beläte i stället för Guds. Hon behärskas av lögnen och det onda. Den egna förtjänstens väg är alltså helt stängd. Människan har i förhållandet till Gud ingen fri vilja, så att hon själv kan ändra sin ställning till honom. Lagen kan tvinga till goda gärningar, men den kan icke omskapa hjärtat och göra det gott inför Gud. Snarare retar den till ytterligare ondska. Men den som tar emot förlåtelsen får med Ordet Kristus och den helige Ande, så att han villigt gör det goda. Detta beskriver O. P. ofta som ett 1352