moniska makter, som äro förbundna med det sexuella (jfr 2 Mos. 4:24 f.), eller ett offer åt fruktbarhetens gudom för att främja avlelsekraften (jfr 3 Mos. 19:23). Hos flera folk ansluter den sig till pubertets- eller bröllopsriterna och utföres i enlighet därmed först efter uppnådd könsmognad. O:s ursprungliga innebörd har redan trätt åt sidan, när den, liksom i det senare Israel och i judendomen, användes som ett tecken på den kultiska samhörigheten och klanen; i dylika fall kan den utföras redan under den tidigaste barndomen, t. ex. enligt G. T:s lagstiftning på åttonde dagen efter födelsen (3 Mos. 12:3; Luk. 1:59, 2: 21). Herodotos’ uppfattning, att o. vore en hygienisk åtgärd, är en rationaliserande förklaring, ehuru detta motiv icke är alldeles okänt ens hos vissa naturfolk. Israel har känt till o. redan i äldsta tider, vilket bevisas av bestämmelsen, att den skulle utföras med stenkniv (Jos. 5: 2 f.; jfr 2 Mos. 4:25). Seden förekom ju även hos många omgivande folk, bl. a. hos egyptierna, midianiterna, araberna och hos vissa kanaanéer, men däremot icke hos babylonierna eller assyrierna, liksom icke heller hos filistéerna, om vilka G. T. rentav använder benämningen »de oomskurna» (Dom. 14:3; 1 Sam. 14:6). Traditionen talar om o. redan i samband med Abraham, Mose och Josua (1 Mos. 17: 1—14; 2 Mos. 4:24—26; Jos. 5: 2—9). Då det sedan under exilen, i syfte att bevara den nationella och religiösa egenarten, gällde att betona sådana faktorer, vilka skilde judarna från andra folk, och då o. var en av de få kulthandlingar, som kunde vidmakthållas utanför templet, fick denna en central betydelse. Sedan dess har den varit judarnas oeftergivliga kännetecken, förbundets tecken. Att frångå o. — sådana tendenser förekommo nog under hellenismens tid (1 Mack. 1: 15) — betydde exkommunicering från Herrens folk (jfr 1 Mos. 17: 14). Å andra sidan blev en hedning, som ville övergå till judendomen, helproselyt först sedan han underkastat sig 0. Under urkristendomen kom o. att bli den brännpunkt, i vilken det avgjordes om kristendomen skulle förbliva en judisk sekt eller 1365 OMSTREIFERMISJONEN om den skulle utveckla sig till en självständig, universell religion. Genom att på apostlamötet i Jerusalem genomdriva upphävandet av omskärelsetvänget (Apg. 15) utförde Paulus en världshistorisk gärning, i det att han befriade evangeliet från träldom under den judiska lagreligionen och den kultiska bundenheten. O. kom i denna strid att betyda för Paulus det mest typiska uttrycket för den frälsningsväg, som bygger på lagen och människogärningar (Gal. 5). Litt.: H. Ploss—B. Renz, Das Kind in Brauch und Sitte der Völker 2 (3 ed. Leipzig 1912); I. Schur, Wesen und Motive der Beschneidung im Licht der alttestamentlichen Quellen und der Völkerkunde (diss. Helsingfors 1937; judisk); H. Granqvist, Birth and childhood among the Arabs (Helsingfors 1947). A. La OMSTREI FERMISJONEN. Fra gammelt av har en i de nordiske land hatt folkegrupper som har streifet omkring uten tilknytning til det vanlige samfunnsliv. Finnland har sine sigøynere, Norge sine omstreifere eller tatere 0g Sverige sine tatere og sigøynere. Det er alminnelig antatt at det også er et sterkt innslag av sigøynerblod både i de norske omstreifere og i de svenske tatere. De første sigøynere kom til Norden i begynnelsen av 1500-tallet. Første gang en hører om dem er i Stockholms stads tänkebok den 29. september 1512. Via Sverige er de så senere kommet til Finnland og Norge. Lenge holdt de seg for seg selv, men etter hvert har det skjedd en oppblanding med asosiale elementer fra de folk de gjestet, og resultatet er blitt de omstreiferfolk som gjennom århundrer har levet sitt eget liv på Nordens landeveger. De raserene sigøynere som nå holder til i Sverige, regner en med stammer fra senere innvandringer. Disse forskjellige omstreiferfolk representerer et stort menneskelig og sosialt problem som ennå delvis venter på sin løsning. Det første hjelpearbeid for omstreiferne i Norge ble tatt opp av presten og sosiologen Eilert Sundt. Etter haus forslag bevilget Stortinget fra 1855 årlig 2.000 daler til bosetting av omstreifere og til oppdragelse av deres barn. Det ble overlatt til Eilert Sundt å lede arbeidet. Han tok seg både av familier 1366