varav Svenska Kyrkans Diakonistyrelse, Svenska Missionssällskapet och Frikyrkliga Samarbetskommittén utser vardera en ledamot och Stiftelsens intressenter de övriga. Litt.: A. Etzler, Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige (Sthm 1944). J. G—n OMVÄNDELSEN hör till de grundläggande momenten i nådens ordning*. O. (grek. petavo) var grundtonen i Johannes Döparens budskap (Mark. 1:4; Matt. 3:2). Då Guds rike står för dörren, gäller det för människorna att komma till sinnesändring, en maning, som förut framförts av profeterna. O. innebär brytning med den gudlösa, syndiga vandeln i det förgångna. Gud hänvänder sig till människorna. Därför skola dessa vända sig till honom. Jesu förkunnelse, sådan den möter i de synoptiska evangelierna innehåller samma krav på o. och denna maning knytes till rikets ankomst (Mark. 1:15; Matt. 4:17). I jämförelse med Döparens förkunnelse innehåller Jesu budskap det nya, att kravet skärpes, ty i Jesu person kommer Rikets fullbordan till människorna. Det som tidigare blott utlovats, har nu blivit närvarande verklighet (Matt. 11: 2—6; Luk. 4:16—21). Därför överträffar skärpan i hans o.-predikan allt som tidigare sagts (Matt. 12:39—42). Även de under Jesus utför tjäna till att mana till o. (Matt. 11: 20—24). Men å andra sidan innebär Rikets ankomst en outsäglig glädje. Därför överväger det positiva i Jesu o.-predikan. Mannen, som funnit skatten i åkern, säljer i sin glädje allt vad han har och köper den åkern (Matt. 13:44). Sonen, som förlorat allt han ägde i främmande land, vill komma åter till sin faders hus och bliva en legodräng, men han blir i glädje upptagen som son igen (Luk. 15:21—24). O. eller sinnesändring betecknar den frälsningsväg Jesus förkunnar. Man har lagt märke till att medan den judiska litteraturen har en förkärlek för substantivet o. (teschuba’h), använder Jesus för det mesta verbet »komma till sinnesändring» (14 gånger), substantivet blott relativt sällan (3 gånger). Då Guds rike är nära, ha de vanliga judiska uttrycksformerna för o., såsom botövningar, självspäkning o.s.v. intet värde. Guds slutgiltiga uppenbarelse i 1369 OMVÄNDELSEN Kristus kräver av människan obetingad avgörelse (Mark. 1:15; Matt. 4:17 och 18: 3). Den som icke gör bättring, hemfaller åt Guds dom (Matt. 11:20, 24; Luk. 13:3, 5, 19: 41—44). Liksom o. hörde till lärjungarnas grundläggande budskap redan under Jesu tid (Mark. 6:12) och gavs dem av den uppståndne Mästaren i uppdrag att förkunna (Luk. 24:47), så uppbäres även den apostoliska missionsförkunnelsen av kravet på o. (Apg. 2:38, 3: 19, 5: 31 o.s. v.). Enligt Hebr. 6:1 hör o. till de grundläggande läropunkterna i den urkristna katekesen. O:s innebörd återges med de drag som äro bekanta alltifrån de gammaltestamentliga profeternas dagar: den är avståndstagande från det onda (Apg. 3:26, 8:22 o.s.v.) och hänvändelse till Gud (Apg. 20:21, 26:20). Den är vidare en uppgift, som hör människan till (Apg. 2:38, 3:19, 17:30) och likväl är den en Guds gåva (Apg. 5:31). Det speciellt nytestamentliga framträder däri att 0. grundas på Kristi frälsningshistoriska gärning (Apg. 5:31), att förkunnelsen blivit eskatologiskt aktuell (Apg. 3:18—20) och att dess räckvidd blivit universell (Apg. 11:18 o0.s.v.). Redan under den efterapostoliska tiden fördunklades evangeliets frihet och frälsningen sågs såsom något som berodde av människans förtjänst. Även o. ansågs bero på människans prestation. Belysande för den inramning vari maningen till o. hos Augustinus kan förekomma är följande citat: »Vad människan är, det har Gud gjort, vad syndaren är, det har människan själv åtgjort. Förinta vad du själv gjort på det att Gud måtte frälsa vad han har gjort» (i lectio till Joh. 12). Den katolska lärotraditionen erbjuder illustrationsmaterial nog om frälsningens förankring i människan alltifrån Augustinus till högskolastiken. Det var just här som reformationen satte in. Den nya synen på frälsningen kom att ha sin alldeles speciella betydelse för maningen till o. Även om man hos den unge Luther kan spåra en tendens till tanken på en samverkan mellan Gud och människa och om sålunda o. kan betecknas som något, 1370