OMVÄNDELSEN där förnuftets och viljans aktivitet kommer i fråga, se Weimaruppl. (WA) bd 4 samt 7—9, från åren 1514—15, så finner man senare, huru teocentriciteten starkt bryter fram. Gud fordrar o. av oss icke i den meningen, att vi med vår egen kraft kunde göra detta utan han gör det för att vi, då vi upptäckt vår oförmåga, måtte bedja om Andens hjälp, genom vilken vi kunna bliva omvända. Luthers teocentriska totalbetraktelse ligger till grund, då han säger att i varje o. ges den Helige Ande genom evangeliet, icke genom lagen (WA 39I, 577 och 566, år 1538). O. är något som Gud förverkligar, icke människan. Genom lagen dödar han den gamla människan och genom evangeliet upprättar han den nya. Då detta skall ske dagligen, kännetecknas hela den kristnes liv av bot, såsom det heter i den första av de 95 teserna. Härav kommer det sig att o. hos Luther icke kan begränsas till en viss tidpunkt. O. är sålunda något som Gud ständigt genom sitt ord förverkligar hos människan. Denna teocentricitet tedde sig för vissa lutherska teologer farlig. Redan hos M elanchthon kan man skönja en alldeles tydlig tendens till indeterminism. Enligt honom förblev viljan ingalunda passiv vid o. Under den helige Andes påverkan förmår människan antingen att följa eller att motsätta sig dess maning. Då Luther ville se o. utifrån den gudomliga allverksamheten som nådens frukt, vill Melanchthon se nåden blott som en medverkande faktor, som gör o. möjlig. I den s.k. synergistiska striden behandlades dessa frågor ingående. Ortodoxiens män sökte klarhet i frågan inom samma frågeställning. I dess juridiska rättfärdiggörelselära ingår o. som en psykologisk process» verkad av lagen och evangeliet. Hela denna syn är ingalunda en skapelse av pietismen såsom man tidigare ansett. Utan denna uppfattning om o. blir ortodoxiens försoningslära ohållbar. Ifall lagens och evangeliets verkan vid o. icke kan framställes så, att människans roll förblir rent passiv, så är den enda återstående möjligheten skolastikens förtjänstteologi. Men 1371 från vissa andra utgångspunkter tedde sig hävdandet av denna passivitet farlig. Sammanfattande kan man säga att Luthers centrala intention går ut på att se det kristna gudsförhäållandet utifrån gudsgärningens synvinkel. Det väsentliga innehållet i ortodoxien blev däremot människans förhållande till denna gudsgärning. Evangeliet, den fria nåden, förelåg som något allmänt känt. Vem skulle den gälla? Huru skulle man utestänga de namnkristna utan att råka in i gärningslära? Resultatet blev att Arndt »på lutherdomen byggde en andra våning av mystisk fromhet» (W. Koepp). Man fordrade icke »gärningar», men man fordrade genomgåendet av en mångledad »salighetsordning». Hos den egentliga ortodoxien koncentrerade man sig på en beskrivning av de olika momenten i Guds nådesgärning, men i pietismen blev salighetsordningen en serie varandra i tiden avlösande erfarenheter. Speciellt o. blev en till en viss tidpunkt fixerad erfarenhet, som krävdes för att en människa kunde anses vara kristen. Detta gäller både den tyska och den metodistiska väckelsen. Det framgår sålunda att det inom protestantismen förekommit två motsatta uppfattningar av o. Luther ser denna centrala punkt i det kristliga livet såsom något som Gud förverkligar. Detta sker ständigt i ett liv under lagen och evangeliet, i bot och tro. Väckelsens män åter se saken utifrån människans läge. För dem är o. då en engångsakt, som innebär en väsensförvandling, något i förhållande till det förflutna helt nytt. Inom religionspsykologien har man fäst uppmärksamheten på o:s nära samband med ungdomens genombrottsår (G. S. Hall och E. D. Starbuck). Detta har lett till att man velat begränsa o. enbart till att vara en pubertetsårens företeelse. Vissa historiskt betydelsefulla o. ha dock skett vid mogen ålder (Paulus, Augustinus, Tolstoj m. fl.). Ordet o. i vid och obestämd bemärkelse betecknar framträngande i medvetandet av något som utvecklat sig i det omedvetna. Man skiljer mellan två typer av o. i mogen ålder: vanlig o. (från irreligiöst till religiöst liv) och mystisk o. (från vanligt 1372