bok, medan O. står närmare den allmänorientaliska visheten. Utkorelsen, förbundet, Messias och andra för Israel karakteristiska religiösa tankar nämnas så gott som aldrig i O. och ordet Israel förekommer icke annat än i överskriften. De fundamentala religiösa idéerna i O. äro av mera allmän beskaffenhet: Gud som skapare, den gudomliga försynen, vedergällningen. Sida vid sida med dessa sublimt religiösa grundsatser möter man i O. tämligen triviala sentenser rörande umgängesliv, yrkesskicklighet, politik och diplomati m.m., kort sagt allt sådant som direkt syftar till praktisk nytta för människan i olika situationer. Då emellertid all vishet anses ytterst komma från Gud, får även denna praktiska levnadsvisdom en religiös orientering. För israeliten rådde ingen principiell skillnad mellan det religiösa, det etiska och det profana. En intressant och livligt diskuterad företeelse i O. är vishetens personifiering eller hypostasering till ett mytologiskt väsen, kap. 8, jfr även 1:20 ff., 9: 1—16; Job 28; Syr. 24; Vish. 7. Visheten framställes här som ett himmelskt väsen, förstlingen av Guds skapade varelser och medverkande i världsskapelsen. Några forskare ha i denna hypostasering velat se inflytelser från den grekiska Nous- eller Logostanken. Man kan emellertid peka på semitiska paralleller från en tid då grekisk påverkan ej gärna är tänkbar. Närmast jämförbara äro vissa andra av den gamla Orientens personifierade attribut eller abstraktioner, såsom Rättfärdigheten och Sanningen. En förbryllande detalj i samband med dessa utsagor om Visheten är Vishetens hus med de sju pelarna, 9: 1. Då det stött på stora svårigheter att arkeologiskt påvisa en byggnadsstil som underlag för denna föreställning, ha vissa forskare sökt en kosmologisk idé som förklaring. » Vishetens hus» skulle enligt denna vara världen, som vilar på de sju planeterna. En annan mycket diskuterad detalj i O. är varningar för »den främmande kvinnan», kap. 5—7. Somliga forskare tolka dessa allegoriskt såsom syftande på en religion, möjligen den hellenistiska. Andra föredraga att i dessa kapitel se konkreta varningar mot lösaktighet. 1381 ORGEL Den grekiska översättningen av O. i Septuaginta avviker tämligen starkt från den hebreiska texten. Såväl formellt som innehållsligt visar översättningen påverkan från hellenistiskt, närmare bestämt stoiskt håll och kan sägas illustrera den tidiga konfrontationen mellan gammaltestamentlig fromhet och hellenistisk filosofi. Litt.: G. Boström, Paronomasi i den äldre hebreiska maschal-litteraturen med särskild hänsyn till Proverbia (Lunds univ. årsskr., N. F. Avd. 1. Bd. 23:8, diss. Lund 1928); dens., Proverbiastudien. Die Weisheit und das fremde Weib in Spr. 1—9 (ibid. 30:3, Lund 1935); O. S. Rankin, Israel’s wisdom literature. Its bearing on theology and the history of religion (Edinburgh 1936); H. Ringgren, Word and wisdom. Studies in the hypostatization of divine qualities and functions in the ancient Near East (diss. Uppsala, Lund 1947). G. G. ORGANIST, se Kyrkomusiker. ORGEL. O. har siden middelalderen været et i den kristne kirke særlig anvendt instrument med den opgave at indramme gudstjenestens musikalske led med for- og efterspil og, fra omkring 1650, at ledsage salmesangen og iøvrigt udsmykke gudstjenesten med selvstændige præ- og postludier. Konstruktion. O., der er det største af alle musikinstrumenter, er sammensat af 3 dele, hvis samvirke er en forudsætning for, at o. kan bringes til at klinge; disse er 1) Bælgeværket, 2) Pibeværket og 3) Spillebordet. Bælgeværket består af 2 hoveddele: en eller flere bælge, der sammenpresser luften, og en bælg, der opmagasinerer den sammenpressede luft, indtil den skal bruges til at få piberne til at lyde. O.s klingende materiale er piberne, afstemte rør, der ved anblæsning hver frembringer en tone. Almindeligvis ser man i et o. kun de piber, der står placeret i 0.s façade (prospekt), mens langt den største del af piberne står skjult bag façaden. Et jævnt stort o. har 1—3.000 piber, større o. op til 6—7.000 eller flere. Man skelner mellem to væsensforskellige arter af piber, labialpiber og tungepiber. De første udgør o.s grundbestand og er dem, der sædvanligvis ses i façaden. En labialpibe har nedadtil 1382