Orgelet i Sibbo kirke i Finland. Bygget 1951. som selvstændigt instrument, også blandt de skabende musikere. O.s hovedopgave er dog stadig, befæstet gennem den 300-årige tradition, i de protestantinske landes kirker at være akkompagnements-instrument til menighedens salmesang. Litt.: A. Schlick, Spiegel der Orgelmacher und Organisten (1511, Neudruck hrsg. v. P. Smets, Mainz 1937); M. Prætorius, Syntagma musicum 2, De organographia (Wolfenbüttel 1619, hrsg. v. W. Gurlitt, Kassel 1929); G. Rietschel, Die Aufgabe der Orgel im Gottesdienste bis in das 18. Jahrhundert (Leipzig 1893); C. Mahrenholz, Die Orgelregister, ihre Geschichte und ihr Bau (Kassel 1930); P.-G. Andersen, Orglet (Khvn 1929, ny ed. under trykning); H. Klotz, Über die Orgelkunst der Gotik, der Renaissance und des Barocks (Kassel 1931—34); G. Frotscher, Geschichte des Orgelspiels und der Orgelkomposition 1—2 (Berlin 1934—35); G. Westblad, Gotisk resning i svenska orglar (Sthm 1936); dens., Kyrkoorgeln (2. ed. Sthm 1941); W. H. Barnes, The contemporary American organ, its evolution, design and construction (3. ed. New York 1937); 1389 ORTODOXA KYRKAN C. E. Rosenquist, Orgelkonst. Handbok i orgelkännedom (Lund 1937); A. Merklin, Aus Spaniens altem Orgelbau (Mainz 1939); K. Jeppesen, Die italienische Orgelmusik am Anfang des Cinqvecento (Khvn 1943); F. Viderø, Kirkemusik, Orgel (i Om musik, udg. af B. Hjelmborg— B. Saltoft, Khvn 1948); H. Keller, Die Orgelwerke Joh. Seb. Bachs (Leipzig 1948); N. Friis, Orgelbygning i Danmark (Khvn 1949); E. K. Rössler, Klangfunktion und Registrierung (Kassel—Basel 1952); Orgelbygge och orgelspel, red. av G. Nygren (Lund 1955). — Tidsskrifter: The organ club, London; Organ, New York; The American organist, New York; Musik und Kirche, Kassel; Organist-bladet, København; Kyrkomusikernas tidning, Uppsala. S.S. ORIGENES, se Alexandrinsk teologi. ORTODOXA KYRKAN. /. Historia och organisation. »Anatoliska, katolska, apostoliska och ortodoxa kyrkan» är ett av de största kristna samfunden och en gemenskap mellan självständiga (autokefala eller autonoma) kyrkor. O. betraktar sig som direkt arvtagare till fornkyrkan och dess traditioner, såsom dessa utvecklats i förkunnelsen, läran och kulten, bevarats genom det kyrkliga ämbetet samt funnit ett skriftligt uttryck i N.T. Då kristendomen upplevde sitt genombrott i antikens värld, bestämdes den av för grekiskt tänkande karakteristiska problemställningar. Frågan om läran blev härigenom i början det primära. Av grundläggande betydelse för 0o. voro de sju ekumeniska kyrkomötena. I Nicea (325) och Konstantinopel (381) fastställdes treenighetsläran och man tog avstånd från arianismen. I Efesus (431), Kalkedon (451), Konstantinopel (553) och Konstantinopel (680) fastslogs kristologin och fördömdes nestorianismen, monofysitismen och monoteletismen. Nestorianska kyrkan fortlevde därefter i Persien och Indien och monofysitiska kyrkor i Egypten, Etiopien, Syrien och Armenien. Jämsides med den av grekiskt tänkande påverkade dogmatiska inställningen framträdde ett starkt intresse för kultmystik. Detta dominerar vid sista ekumeniska kyrkomötet i Nicea (787), där bildstriden avgjordes. Då sedan dess inte längre hela kristenheten omfattande koncilier varit möjliga, har enligt 1390