ORTODOXA KYRKAN Ikonostasen i katedralen i Oradea Mare, Rumänien. o:s uppfattning den dogmatiska utvecklingen avstannat. Av geografiska, nationella och historiska skäl utgestaltades inom kyrkan tidigt delkyrkor, som från 300-talet vanligen styrdes av patriarker. De äldsta östliga patriarkaten voro Antiokia och Alexandria, något yngre Jerusalem och Konstantinopel. Det sistnämndas innehavare kallade sig »ekumenisk patriark» och gjorde efter Konstantinopels fall anspråk på att betraktas som de övrigas överherde. Mycket gamla äro även ärkebiskopsdömet Cypern och Georgiens katolikat. Av kulturella, nationella och politiska skäl kom kristenheten med tiden att sönderfalla i västerns och österns kyrkor. Till utvecklingen bidrog maktkampen mellan Rom och Konstantinopel. Dessutom framhävdes kultiska och dogmatiska olikheter. Schismen framträdde tydligt på 800-talet (Nikolaus I, Fotios) och ledde 1054 till en slutgiltig skilsmässa (Leo IX, Mikael Ke- 1391 rularios). Senare försök till en återförening misslyckades (koncilierna i Lyon och Ferrara-Florens, Vaticanum). Parallellt med schismen framträdde rivaliteten i missionen bland slaverna (Konstantios och Methodios). Med bibehållande av o:s kult och delvis dess kyrkorätt har den romerska kyrkan vunnit flera s.k. unierade kyrkor. Unieringspolitiken ledde till ökad latinisering. Kyrkor av denna typ ha funnits i Syditalien, Ungern, Vitryssland, Ukraina och på Balkan. Flera ha senare tvångsvis återförenats med o. Dessutom finns det unierade kyrkor i orienten. Den högsta ledningen över dem utövas av »Congregatio pro ecclesia orientali» (1917). I kampen om den slaviska världen hemförde o. en betydande seger, då Ryssland från 900-talet vanns för o. Den ryska kyrkan vari början beroende avy Konstantinopel, men blev sedan en statskyrka efter bysantinskt mönster med en patriark i Moskva. Tsaren betraktade sig som arvtagare till de östromerska kejsarna och patriarken som biskop över det tredje Rom (Moskva). En stilla maktkamp har sedan dess pågått mellan Moskva och Konstantinopel. Den har framträtt i klostervärlden (bl. a. Athos), i Främre Orientens patriarkat och kommit till uttryck i efterkrigspolitiken i Polen, Baltikum och Finland samt senast 1953 vid det bulgariska patriarkatets »äterupprättande». Med den turkiska expansionen västerut efter Konstantinopels fall blev o. under patriarkens i Konstantinopel överhöghet den härskande kyrkan på Balkan. Med det turkiska väldets fortskridande sammanbrott uppstodo där på 1800-talet ett flertal i förhållande till det ekumeniska patriarkatet oberoende kyrkor. Även här spelade den ryska politiken en stor roll. Utom de gamla patriarkaten* (Konstantinopel, Alexandria, Antiokia och Jerusalem), Cypern, Georgien och patriarkatet Moskva omfattar o. för närvarande huvudsakligen följande kyrkor: patriarkaten Belgrad, Bukarest, Sofia, kyrkorna i Grekland, Albanien, Slovakien, Polen, Estland, Finland under ärkebiskopar eller biskopar, ryska diasporan i Paris under tre jurisdiktioner och diasporakyrkor bl.a. i USA och Australien. 1392