ORTODOXA KYRKAN Liturgiens inledning. stor omsorg åt att meddela liturgisk kunskap. O:s liturgi företräder en gudstjänsttyp som bevarat ett nära samband med fornkyrkan även i formellt avseende. De här brukliga gudstjänstordningarna ha i allt väsentligt utformats för över tusen år sedan. Under större delen av kyrkoåret användes Chrysostomus-liturgien, medan Basilius-liturgien huvudsakligen hör fastetiden till. På vissa vardagar under passionstiden firas i samband med vespern den s.k. presanktifikatliturgien, en kommuniongudstjänst med i förväg konsekrerade nattvardselement, även kallad Gregorius-liturgien. (Om de inom smärre samfund brukliga liturgierna se Gudstjeneste 4.) Gudstjänstspråket är i princip resp. folkspråk, men har benägenhet att stelna i ålderdomlig form, t. ex. kyrkslaviska inom slaviskt språkområde. Huvudgudstjänsten, som kallas liturgi (av grek. Xerrovpyta), förrättas av prästen med biträde av (diakon och) kör. Instrumentalmusik förekommer ej. Liturgiens inledning, kallad proskomidi, varunder nattvardselementen tillredas, förrättas tyst bakom ikonostasen, en bildvägg som skiljer altarrummet från kyrkan i övrigt. Den eg. liturgien bevarar fornkyrkans uppdelning av gudstjänsten i katekumenernas och de troendes mässa. Höjdpunkten i den förra är läsningen av evangeliet, vilken föregås av en procession med evangelieboken, och i den senare nattvardsoffret, eukaristien, som 1395 även föregås av en högtidlig procession med elementen. Präst och diakon kommunicera bakom stängda dörrar vid altaret. Övriga kommunikanter få med en sked brödet (mjukt, syrat bröd), som förut doppats i vinet (med varmt vatten blandat vin). P r edikan, som icke är nödvändig, kan förekomma antingen efter evangeliet eller vid kommunionen. H. N—n 3. O:s teologi grundar sig på de dogmatiska formuleringar, som utbildats inom gamla kyrkan under det första årtusendet. Fram till schismen med Rom på 900- och 1000-talen fanns det, bortsett från de heretiska riktningarna, även till det yttre blott en enda ortodox kyrka, vars lära erhöll sina bindande uttryck i de sju s.k. ekum eniska konciliernas beslut. Av de tre gammalkyrkliga symbola känner o. framför allt det s.k. Nicenokonstantinopolitanum. Dess innehåll avspeglar den dogmatiska utvecklingens historia: huvudfrågorna vid de sex första ekumeniska koncilierna hänföra sig till läran om Gud — Fadern, om Gud Sonen och om Sonens inkarnation. Det sjunde ekumeniska konciliet (787) sanktionerade bilddyrkan, som för o. är det yttersta uttrycket för det köttvordna Ordets mysterium. Efter patriarken Fotius’ angrepp på »filioque» (jfr Ande) under 800-talet kom problematiken huvudsakligen att röra sig kring den tredje trosartikelns innehåll. Formlerna »av Fadern allena» (èx póvov roð ratpóg) och »av Fadern och Sonen» (ex patre filioque) bilda kärnan i de båda partiernas lära om Anden, och ur dem framgår den olikartade dogmatiska utvecklingen i det följande. Denna motsättning ledde fram till den slutliga schismen mellan Österns och Västerns kyrkor (1054). Man har sagt, att det efter schismen ej uppstått några nya dogmer i Österns kyrka (i motsats till vad fallet är inom den romerska kyrkan), eftersom det ej avhölls flera ekumeniska koncilier efter det sjunde, ehuru den ortodoxa kyrkan utifrån sin uppfiattning, att den själv är Kristi ena kyrka på jorden, skulle haft rätt att hålla sådana. En dogm är emellertid aldrig en ren nybildning, 1396