utan utgör alltid en avgränsning av den inom kyrkan boende sanningen gentemot falska uppfattningar. I denna mening fixerades av o. nya trosläror även under det andra årtusendet. Dock får man ej överskatta betydelsen av de lokalsynoder, som i det följande nämnas; de bygga i grunden alla på det gamla arvet och i den mån de gå därutöver, ha de ej blivit allmänt erkända, såsom fallet är t.ex. med antagandet av transsubstantiationen 1672. »Den helige Fotius den stores koncilium» (879) förkastar »filioque» och lär, att den helige Ande utgår av Fadern allena (Joh. 15:26) samt verkar i världen genom Sonen. Koncilierna i Konstantinopel (1349 och 1351) förklara, att den verkande nåden är en »oskapad gudomlig kraft». I denna formulering visar sig den från skolastiken helt artskilda, ortodoxa uppfattningen av nåd och natur: nåden är icke ett ay Gud skapat donum superadditum (tilläggsgåva) utan den på människorna fallande utstrålningen från den gudomliga naturen, som låter den mänskliga naturen ha del i sig, varvid människan förbliver en skapad varelse, ehuru hon genom nåd blir gudomliggjord, såsom Kristus förblev Gud, ehuru han blev människa. Senare antog man »oskapade energier», som stå emellan den helige Ande och den skapade nåden. O:s teologi står dock fri att uppfatta nåden på det ena eller andra sättet. Moskva-konciliet 1666—67, riktat mot de ryska gammaltroendes sekt, försvarar tvenne viljor i kyrkans verksamhet, Guds och människans. Den helige Ande är kyrkans ledare, men icke allt som genom traditionen finnes i kyrkan, är av den helige Ande. Konciliet vänder sig alltså mot överdriven traditionalism och medgiver åt kyrkan rätten till reformation (2 Tim. 1:14). Å andra sidan avvisar man en framstegsvänlig, liberal modernism. Kyrkans frihet såväl som den helige Andes beständiga verksamhet skola förbli bevarade. Samma tanke utvecklas vidare av konciliet i Betlehem (1672) och tillämpas på sakramentsläran. Man uttalar därvid, att 1397 ORTODOXA KYRKAN eukaristins mysterium fullbordas ej blott genom instiftelseorden (Andens verksamhet) utan också genom epiklesen (kyrkans verksamhet). Slutligen framgå ur frågorna om Anden också frågorna rörande kyrkan själv. En rundskrivelse från de orientaliska patriarkerna 1848 förklarar: »Varken patriarker eller koncilier ha hos oss rätten att införa något nytt, ty bevarare av fromheten är hos oss själva kyrkans kropp, d. v.s. det troende folket i dess helhet.» Sedan början av 1800-talet har 0:s teologi kommit att röra sig i nya banor, framför allt i Ryssland, där försvaret av den traderade läran dittills överskuggat det egna skapande tänkandet. Först efter denna tid finns det en självständig rysk teologi, som utvecklar egna argument i sitt tänkande och ej blott är beroende av protestantiska eller romersk-katolska synpunkter. Slavofilernas skola med Chomjakov i spetsen betydde här en omvälvning. Liksom den ryska teologin kom vid denna tid också 0:s teologi i sin helhet in i en ny utveckling och begynte reflektera över arvet från fäderna och över den egna kyrkans väsen. O:s särartade fromhet har sina rötter i dogmat, som utövar sitt inflytande på alla livsområden i kyrkan, medan dessa i sin tur på en mångfald olika sätt återspegla detta dogma. Liv och dogma höra så nära samman, att o:s teologi aldrig klart skiljer mellan mystik och teologi, d.v.s. mellan personlig erfarenhet av de gudomliga mysterierna och det av kyrkan erkända dogmat. O:s teologi skiljer mellan positiv (katafatisk) och negativ (apofatisk) teol10gi. Den förstnämnda vägen leder till en viss, ehuru ofullkomlig kunskap om Gud, medan den senare slutar i fullständigt icke-vetande och fördenskull är den fullkomligare, den enda gångbara, eftersom Gud av naturen är otillgänglig för kunskap. Detta är utgångspunkten för o:s teologi och uttrycker dess grundinställning: teologin är kontemplation över de gudomliga uppenbarelsehemligheterna. Därför ser den ortodoxe kristne i dogmerna framför allt en negativ innebörd: man kan ej följa tänkandets naturliga vägar och 1398