Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ortodoxa kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORTODOXA KYRKAN
uppställa teologiska konceptioner, som skulle
ersätta de andliga verkligheterna. Ay samma
skäl förblevo den östliga traditionens fäder
på mysteriets mark och ersatte ej Gud med
bilder av Gud. Icke tänkande över Gud utan
förening med Gud är målet:
gudomliggörelsen. »Gud blev människa, för att människan
skulle bliva Gud.» Detta ord av Athanasius
är det stora ledmotivet i o:s teologi. Dogmats
motsägelse överskyles icke genom försök att
anpassa det till tänkandet. Människan har
fastmer att förändra sitt eget intellekt för
att nå fram till kontemplationen ay den
uppenbarade verkligheten. Vägen därtill är
askesen, som man kan beteckna som cett
fullföljande av Kristi liy på jorden,
varigenom människan gör sig beredd för nådens
mottagande, varvid »nåden» ej så mycket
syftar till rättfärdiggörelse som till
frälsning. Rättfärdiggörelsen spelar alltid blott en
sidoordnad roll inom o., som i den
protestantiska överbetoningen därav ser en
antiromersk ensidighet.
Den på tredje ekumeniska konciliet i
Efesus (431) formulerade dogmen om Maria
som »gudaföderska» (Ðsotóx0os) är den enda
mariologiska dogmen. Mariadyrkan intager
en stor plats i o. men förlorar aldrig
sambandet med N.T. och med
inkarnationsfrågan, i vars intresse denna dogm
formulerades. Maria är förebild för den frivilliga
lydnaden (Luk. 1:38) och representerar
därigenom mänsklighetens fria avgörelse för
inkarnationen, som Gud ingalunda påtvingar
människorna. Guds moder personifierar
också traditionen före kyrkans egentliga
uppkomst (Luk. 2:19 oçh 51).
Skillnaden mellan protestantism och
ortodoxi har man sökt definiera med att ange
inkarnationen såsom väsensbestämmande för
den ena, uppståndelsen för den andra. Att
inkarnationen emellertid är lika
avgörande för o:s teologi framgår av dess
uppfattning om kyrkan. För kyrkan är
inkarnationens paradox väsentlig, men Kristus är
också det mänskliga livets urbild.
Inkarnationen innebär det gudomliga livets
inbrytande i vår nuvarande värld, efter
syndafallet präglad av döden. Kristus såsom den
andre Adam återställer det ursprungliga till-
1399
ståndet. Detta liv förverkligar sig i kyrkan
som Kristi ena kropp; den ännu kämpande
kyrkan är redan nu i nådens rike och
hoppas på det slutgiltiga paradistillståndet vid
tidernas ände. Synlig och osynlig kyrka äro
oskiljaktiga. Till denna ena kyrka höra
levande, döda och änglar. Den är preexistent
såsom Logos, förebildad i Israels folk,
inkarnerad med Gudssonen. Liksom Sonen
uppenbarar triniteten, är kyrkan en
spegelbild av den treenige Guden: väsendets
enhet och personernas mångfald. Med varje
mänsklig personlighet förutsättes ett »vi»,
eftersom den är skapad efter den treenige
Gudens avbild. Människan är blott i ett »vi»
en ny människa, nämligen i kyrkan. För
denna kyrkans enhet präglade Chomjakov
uttrycket sobornostj (=all-enhet, katolicitet).
Sobornostj är icke att jämställa med
kollektiv, eftersom individen i ett sådant går
under, medan den här bibehåller sin frihet.
Endast dess egocentriska tillvaro uppgives.
I denna mening har man att förstå det
starka betonandet av den apostoliska
successionen, som borgar för katoliciteten
genom tiderna.
Synliggörandet av all-enheten mellan
Kristus, den ende Herren, och hans kropp,
kyrkan, skeri eukaristins sakrament,
det kyrkliga livets medelpunkt. Dess
innebörd sammanfaller varken med romersk
transsubstantiationslära eller luthersk
konsubstantiationsteori. Det gudomliga
handlandet i eukaristin begränsas ej till
elementen, utan begagnar dem såsom förbindelse
mellan Kristus och hans kyrka — kyrkan
uppfattad som ontologisk totalitet, icke som
en förening av individer. Tron inom denna
kyrka som helhet och enhet, den helige
Ande, som lever däri, samt Kristi löfte
utgöra såkramentets realitet.
O:s förhållande till
protestantismen och till den ekumeniska
rörelsen. Relationer mellan
reformationen och den ortodoxa kyrkan funnos från
början. Redan vid Leipzigdisputationen
åberopar sig Luther på den grekiska kyrkan
för att bevisa sin tes mot påvens auktoritet.
På liknande sätt förhåller det sig med hans
nattvardslära och hans krav på prästäkten-
1400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Dec 3 01:42:28 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ntu/2/0716.html