ORTODOXIEN dens., In ligno crucis, Kyrkofädernas lära om försoningen, tolkad från den grekisk-ortodoxa teologiens synpunkt (i Svensk teol. kvartalskr. 1947); G. Aspelin, Tankelinjer och trosformer (Vår egen tids historia 6, Sthm 1937; framställningen bygger på Zankows ovannämnda arbete); D. Pádalka, Ortodoksisen kirkon uskonoppi (2 ed. Kuopio 1941); V. Lossky, Essai sur la théologie mystique de l’Église d'Orient (Paris 1944); dens., La procession du Saint-Esprit dans la doctrine trinitaire orthodoxe (Paris 1948); Orthodox spirituality, by a monk of the eastern church (London 1945); P. Dumont—F. Mercenier—C. Lialine, Qu'est-ce que Vorthodoxie? (Bruxelles 1945; rom.-kat.); Orthodoxie und evang. Christentum (Studienheft 1, hrsg. v. kirchl. Aussenamt der EKD, Witten—Ruhr 1949); Kirche und Kosmos, Orthodoxes und evangelisches Christentum (Studienheft 2; hrsg. v. kirch]. Aussenamt der EKD, Witten—Ruhr 1950); T. Colliander, Grekisk-ortodox tro och livssyn (Helsingfors 1952). 4. Tidskrifter: Orthodoxia (Konstantinopel); Theologia (Athen); Irénikon (rom.-kal.); Eastern churches quarterly (rom.-kat.); The Christian east (anglikansk). ORTODOXIEN. I. 1. Allmänt och dogmhistoriskt. O. (av grek. åp®óg, rätt, sann, och dóga, lära) betyder ordagrant renlärighet och brukas vanligen om den läromässiga konsolideringsprocess, som följer på en religiös genombrottstid. Den lutherska o., som är knuten främst till 1600-talet, ställde som sin uppgift att läromässigt konsolidera reformationstidens lutherska arv. Motsvarande företeelse finns inom calvinismen och den anglikanska kyrkan. Närmast är naturligtvis o. en teologisk och inomkyrklig företeelse, som reglerade troslivet och skilda religiösa förhållanden. Men då i enlighet med reformationens genomförande på territorialprincipens grund (cuius regio eius religio, jfr Kyrkorättsliga teorier) slutna lutherska konfessionsstater uppstått, kom hela det statliga och kulturella livet att präglas av den rätta och rena lärans idé. På grund härav kom o. under dess klassiska tid att genomtränga och uppbära hela kulturlivet inom lutherdomen. Med skäl kan man därför tala om en luthersk-ortodox enhetskultur. Denna vilade ytterst på den nämnda för- 1403 bindelsen mellan den lutherska bekännelsen och statens liv. Då denna förbindelse upplöstes, föll den på o. grundade enhetskulturen sönder. Upplysningen har väsentligen bidragit till denna upplösning, och därur har det moderna splittrade kulturlivet framgått. 2. O:s förutsättningar föreligga redan i reformationen. Med rätta har Melanchthon blivit kallad o:s fader. Då o. på visst sätt utgör en fortsättning på protestantisk mark av den medeltida skolastiken, kan Melanchthon, som i sin teologi upptagit vissa element från skolastiken, sägas ha till ortodoxien förmedlat vissa skolastiska drag. Medan Luther fattade det kristna trosinnehållet som ett organiskt helt, varvid han i de kristna huvudbegreppen: skapelsen, försynen, försoningen, rättfärdiggörelsen, förnyelsen etc. kunde få in trons hela innehåll, föll detta för Melanchthon sönder i olika »loci». Denna behandling av det kristna trosinnehållet kännetecknar o. Redan hos Melanchthon finnes den ortodoxa bestämningen av den kristna tron och evangeliet såsom en lära. Den primära ställning, som Melanchthon i motsats till Luther givit lagen såsom en från evangeliet skild storhet, får den även i o. Slutligen är att märka, att i fråga om reformationens huvudartikel, nämligen om rättfärdiggörelsen, o. följer Melanchthon, som i sin definitiva teologi fattar rättfärdiggörelsen som imputation, skild från förnyelsen, och förlägger den till locus om helgelsen, medan Luther fattat rättfärdiggörelsen som en komplexiv enhet av imputation och förnyelse. Konkordieformeln* av 1577 utgör den lutherska o:s första klassiska dokument. Orsaken till denna skrifts tillkomst var de lärostrider, vilka uppstått efter Luthers död och hotade att sönderslita de olika lutherska kyrkorna. Dem hade Konkordieformeln genom att framlägga en grundlig förklaring av Augsburgska bekännelsen velat bilägga. Den lutherska ortodoxiens uppkomst är sålunda ytterst att föra tillbaka på orsaken till Konkordieformelns tillblivelse. Det gällde att gent emot varjehanda upplösande tendenser bevara det reformatoriska arvet oförkränkt och läran ren. Det 1404