ORTODOXIEN tik av Johann Arndt‘ o. a. Denne förebrådde o:s företrädare, att de för det häftiga disputerandet i teoretiska frågor glömde det kristna livet, den sanna boten och den kristna kärleken. Signaler till en ny tid gåvo även Georg Kalixtus’ synkretistiska enhetssträvanden. Visserligen avvisades dessa från lutherskt-ortodoxt håll genom »Consensus repetitus fidei verae Lutheranae» (1655), som man tänkt sig som en viss motsvarighet till Konkordieformeln. Men de dåtida lutherska staterna visade intet intresse för en ny Konkordieformel. Tydliga tecken bebådade den gamla konfessionsstatens upplösning. Därmed började det politiska underlaget för en luthersk-ortodox enhetskultur att undanryckas. Nästa attack kom från den nya tidens filosofi, som icke längre ville intaga ställningen av ancilla fidei. Även om inträngandet av mystiken i den tyska lutherdomen kunde bli en motvikt till o:s stela intellektualism och upptagas i det ortodoxa systemet i form av en lära om unio mystica, så måste denna mystik i likhet med det allt starkare kravet på praktisk kristendom verka underminerande på den ortodoxa inställningen. Försök från ortodoxt håll att å ena sidan tillmötesgå dessa nya krav och å andra sidan repristinera den föregående o:s stela intellektualism och hårda doktrinarism kunde icke förhindra att en ny tid med nya teologiska krav arbetade sig fram. Under en viss del av 1700-talet, pietismens och upplysningens århundrade, levde o. i form av senortodoxi kvar. Denna kännetecknas dels därav, att den kunde uppvisa självständiga och vidsynta företrädare, såsom V. E. Löscher, dels därav att man nytryckte och ivrigt studerade de stora verken från o:s klassiska tid: Gerhards »KLoci», Hollazius’ »Examen», Königs »Theologia positiva» och Hutters »Compendium». Samtidigt är att märka, att pietismen, som gent emot o. företrädde en praktisk kristendoms krav, i teologiskt-dogmatiskt hänseende i mycket stod kvar på en ortodox ståndpunkt och ofta gjorde gemensam sak med o. i bekämpandet av upplysningens den positiva kristendomen förflackande teologi. En viss 1407 övergångsform från o. till upplysningsteologi utgör den s. k. rationella o. med sådana företrädare som Mosheim, Buddeus, de båda Walch, Ernesti och Michaelis. T. o. m. den wolffianska teologien, representerad t. ex. av S. J. Baumgarten, kan på visst sätt sägas stå kvar inom en uppmjukad o., i det att den tar avstånd såväl från neologien som den rena rationalismen. 4. Sin främsta teologiska insats har o. gjort inom den dogmatiska systematikens område. Övriga teologiska discipliner fingo i sista hand tjäna det teologiska systembyggandet. Exegetiken hade ytterst till syfte att ur Skriften samla bevisande belägg (dicta probantia). Melanchthons vid skilda lutherska universitet flitigt brukade »Brevis discendae theologiae ratio» hade givit anvisningar härtill. Men även genom sina »Loci» hade Melanchthon i metodiskt hänseende blivit preceptor för den lutherska o., ty här hade framställningen av det kristna trosinnehållet blivit en självständig disciplin och ej blott ett bihang till utläggningen av Skriften. O. går emellertid i det hänseendet utöver Melanchthon, att medan dennes Loci hade karaktären av ett tillfälligt sammanförande och behandlande av kristna trossatser utan någon enhetlig indelningsgrund, det i o. verkligen är fråga om ett systembyggande i egentlig mening. Då detta icke kunde ske utan ett filosofiskt underlag, utbildades under o:s tidigare skede en protestantisk skolfilosofi, som var besläktad med aristotelismen i medeltidens skolastik* och senskolastiken i den efterreformatoriska katolicismen. Även såsom förmedlare av detta filosofiska underlag för 0:s systembyggande är Melanchthon preceptor för o. Men man nöjde sig inom o. icke med en av Melanchthon förmedlad kännedom om aristotelismen i skolastiken, utan man gick till källorna och studerade Averroës och medeltida skolastiker. Visserligen hade detta aristoteliskt-skolastiska underlag i första hand en formell uppgift för uppbyggandet av o:s dogmatiska system och behandlingen och utredandet av enskilda teologiska loci. Men här såsom annorstädes visade det sig, att med användandet av de 1408