ORTODOXIEN prot. Schulphilosophie auf die orthodox-lutherische Dogmatik (Leipzig 1908); dens., Reformation, Orthodoxie und Rationalismus 1 (Gütersloh 1937—40); P. Petersen, Geschichte der aristotelischen Philosophie im protestantischen Deutschland (Leipzig 1921); K. Heim, Das Gewissheitsproblem in der systematischen Theologie bis zu Schleiermacher (Leipzig 1911); K. Holl, Die Rechtfertigungslehre im Licht der Geschichte des Protestantismus (2 ed. Tübingen 1922); S. Silén, Den kristna människouppfattningen intill Schleiermacher (diss. Uppsala 1938) ; H. Leube, Die Reformideen in der deutschen luth. Kirche zur Zeit der Orthodoxie (Leipzig 1924). Betr. enskilda representanter se E. Troeltsch, Vernunft und Offenbarung bei Johann Gerhard und Melanchthon (Göttingen 1891); M. Lindström, Philipp Nicolais kristendomstolkning (diss. Lund, Sthm 1937). — Förträfflig helhetsframst. av den ortodoxa åskådningen ger H. Schmid, Die Dogmatik der evang.-luth. Kirche (7 ed. Gütersloh 1893). Hj. L. II. Ortodoxiens tid i Norden. 1. O. i Norden skiljer sig principiellt icke från utvecklingen i lutherdomen i stort. Vissa praktiska förhållanden bidrogo till att göra utvecklingen här beroende av impulserna från de ledande tyska teologerna. Det nordiska universitetsväsendets efterblivenhet och frånvaron av språkgränser medförde, att de nordiska teologerna under den tidigare o. utbildades i Tyskland. I den inhemska utbildningen voro de läroböcker, som användes och de teser, som lågo till grund för prästerskapets utbildning vid de årligen återkommande prästmötena, samt de författare, som åberopades i de akademiska dissertationerna, den lutherska o:s tyska lärofäder. Grundläggande lärobok i Sverige var tübingenteologen Hafenreffers »Compendium doctrinae coelestis», översatt av ärkebiskop Kenicius 16192, i bruk ännu under 1700-talet. De tyska ortodoxa teologer, som övat störst inflytande på den svenska teologien, äro Chemnitz, Gerhard, Meisner, Mentzer d.ä. och Hülsemann. Den konfessionella samhörigheten med Tyskland visar sig i att nordiska och tyska teologer i tvistiga teologiska fall inhämtade varandras utlåtande och att de nordiska teologerna åberopade sig på konkordieformeln, ehuru denna under nästan hela o:s tid ej var symbolisk bok i Norden. I Sve- 1411 rige föreskrevs den som symbol först 1686 (1663), medan den aldrig blev antagen i Danmark. Mot mitten av 1600-talet fingo de politisktnationella faktorerna allt större betydelse även i teologiska frågor, varigenom förbindelsen över nationsgränserna försvårades. I vissa kretsar eftersträvade man då att få fram en inhemsk ortodox tradition. 2. Samhällssyn. Den konfessionella samhörigheten över nationsgränserna är endast en sida av o. Eftersom o. var enhetskultur, blev den beroende av den olika teologiska, politiska, kulturella och sociala utvecklingen i de skilda länderna. Förbindelsen mellan kyrka och samhällsliv gav G.T. en framträdande plats i förkunnelse och samhällssyn. Där åter fanns samma kollektivistiska syn på religionen som samhällsfunktion som i o:s samhälle. G.T. gav även anknytning till de bildade kretsarnas humanistiska, av stoicismen influerade livssyn samt innehöll såväl uppenbarelse av Guds lag och av sedelagen som den förebildliga samhällstypen. Envåldstidens kungamakt hade stöd i G.T:s teokratiska kungadöme. I rättskipningen införde Karl IX 1608 straffmätning efter Mose lag i brottmål, varav rester ännu kvarstodo ì 1734 års lag. Skolväsendet, omvårdnaden av fattiga och sjuka, upprätthållandet av världslig tukt och ordning, äktenskapsrätten 0.s.V., voro både i fråga om lagstiftning, rättskipning och verkställighet nära förbundna med prästerskapet. I fråga om ämbetsuppfattningen ledde o:s betonande av läran och nyckelmakten till en skarpare skillnad mellan läroståndet och lekmännen. Det förra blev i praktiken liktydigt med kyrkan. O:s människo-, kultur- och samhällssyn var pessimistisk, men den var samtidigt kulturbefrämjande, då den innebar en optimistisk betraktelse av historien och samhället såsom bestämt av Guds handlande. Genom att stormaktstiden och o. i Sverige sammanföllo, kom bot- och omvändelsekravet att förknippas med de stora politiska händelserna och gälla både folket och den enskilde. Kravet på den enskildes omvändelse medförde därför ej att förbindelsen med folket bröts. Med pietismen och upplysningen försvagades för- 1412