bindelsen mellan kyrka och samhälle genom att denna religiösa samhällssyn fick vika för individualistisk syn på frälsningen. De frommas pessimistiska livssyn hade ej längre ett komplement i o:s betraktelse av Gud som historiens Gud och av dennas sociologiska syn på kyrkan såsom omfattande hela samhället. Tidens kollektivistiska samhälle gav det landsfurstliga kyrkoregementet särskild betydelse för kyrko- och kulturliv. Den 1utherska treståndsläran är ett uttryck för detta kollektivistiska samhälle. Genom hustavlan* i katekesen har 0:s samhällssyn varit den allmänt vedertagna bland folket fram till modern tid. Treståndsläran gav den egentliga läromyndigheten åt prästerskapet, men den inrymde möjligheten framför allt för K. M:t att påverka besluten även i teologiska frågor. Genom enväldets införande i Sverige och Danmark befästes såväl K. M:ts ställning i kyrkan som o., i Danmark dock endast till en tid, då kungahuset i kampen mellan o. och pietism tog det senares parti. Konventikelplakatet* i Sverige 1726 utgjorde ett försök att bevara o:s samhälle i en ny tid. Bestående resultat i ortodox anda medförde enväldet i Sverige i fråga om kyrkolag 1686, handbok 1693, katekes 1689 och psalmbok 1695. Motsvarande uniformitet medförde enväldet i Danmark genom att 1683 den kyrkliga lagstiftningen fick sin plats i den Danske lov, nytt kirkeritual kom 1685 och ny alterbog 1688. 3. Sverige-Finland. Då o. grundlades i Tyskland, stod den nordiska teologien under inflytande av Melanchthon. Hans skolfilosofi och traditionalistiska bevismetod var allmänt vedertagen. Teologiskt hade den melanchthonskt påverkade Rostockortodoxien en stark ställning, men även mera direkt filippistisk teologi var företrädd. I Sverige utgjorde den melanchthonska traditionalismen anknytningspunkt för Johan III:s katolicerande strävanden. Uppgörelsen med de liturgivänliga biskoparna och bekännelsebildningen på Uppsala möte, då Confessio augustana antogs, fick dock icke någon djupgående teologisk betydelse. Den melanchthonska traditionalismen och syner- 45* 1413 ORTODOXIEN gistiska teologien fortlevde vid sidan om en o., som följde den tyska utvecklingen. Utvecklingen från den äldre generationens melanchthonpåverkade rostockteologi (Petrus Jonae, Olaus Martini, Nicolaus Bothniensis och Laurentius Paulinus Gothus) till den yngre generationens wittenbergteologi (Jonas Magni och Johannes Rudbeckius*) och slutligen giessen- och jenateologi (Olaus Laurelius, Eskil Petraeus, Laurentius Stigzelius, Eric Odhelius m.fl.) skedde så småningom utan uppslitande dogmatiska strider. Teologiens intellektualisering genom den nya skolastiken föranledde dock Laurentius Paulinus till en intensiv kamp med Jonas Magni, den nya skolfilosofiens förfäktare. Till den svenska ortodoxiens utveckling i praktisk moderat anda bidrog Karl IX:s och den unge Gustav Adolfs kultur- och kyrkopolitik, som var fientlig mot den lutherska skolteologien. I praktisk riktning verkade även landets små bildningsresurser och kulturella efterblivenhet. De ledande teologerna hade i prebenden och domkapitel ständig kontakt med det praktiska kyrkolivet och efter en tid förflyttades de ut i stiften som biskopar. Biskopens självständiga läromyndighet ledde genom stiftstraditionerna till en teologisk differentiering utan att enheten bröts. Biskopskollegiet och de intima släktskapsförbindelserna mellan de ledande teologerna och kyrkomännen befordrade även sammanhållningen trots tillhörigheten till olika teologiska meningsriktningar. En teologisk skolbildning motverkades även av att teologerna inhämtade sin utbildning under studieresor till olika utländska universitet. K.M:t har även genom lagstiftning, utnämningspolitik och förflyttning av stridbara teologer tillsett, att det för samhälle och kyrka nödvändiga teologiska lugnet bevarats. Kontakten med den nya moralteologien i Helmstedt genom Terserus och Stigzelius förstärkte den moderata, praktiska o. Även den melanchthonska traditionalismen fick mot 1600-talets mitt ny betydelse genom Johannes Matthiaes ekumeniska strävanden. I mera ortodox form företräddes den av Eric Odhelius. Båda underströko, fastän med olika teologisk innebörd, kyrkans kato- 1414