ORTODOXIEN licitet och avvisade bruket av det lutherska partinamnet. En moderat o. av äldre typ bevarades genom att de nordiska teologernas vidareutbildning i Tyskland avstannade genom det trettioåriga kriget och sedan ej fick större omfattning. Teologerna kommo under inflytande av det filologiskt exegetiska studiet i Holland och England i stället för den tyska skolfilosofien. Betydande representanter för denna orientaliskt inriktade filologi äro i Sverige Terserus, Eric Odhelius, Lars Norrmann, Gustaf Peringer, och de båda Gezelierna. Den mest lysande bäraren av den kulturella och vetenskapliga vidsynthet, som karakteriserade vissa av ortodoxiens kyrkomän, är Eric Benzelius d. y. Högortodoxiens skolastiska teologi vann icke större utbredning. Wittenbergortodoxien hade dock en stridbar företrädare i Åboprofessorn Suenonius. Denne gav upphov till den synkretistiska striden i Sverige 1660— 1664. En dogmatisk-biblicistisk o0. med stark betoning av det kristna livet hade i Laurelius, Lenaeus, Stigzelius, Petraeus och Terserus framstående representanter. Denna linje fullföljdes av Brunnerus, Benzelius d.ä., Spegel* och Svedberg*. Till den spenerska pietismen intog Uppsala teologiska fakultet med Djurberg, Molin och Palmroot en välvillig inställning. Teologiens antiskolastiska och praktiska inriktning gynnades av att cartesianismen* mot slutet av 1600-talet undanträngde aristotelismen. Aristotelismens betydelse för 0:s system och terminologi medförde, att cartesianismens skiljande mellan teologi och filosofi ej ägde rum utan strid (de cartesianska striderna 1662—1668, 1685 —1689). I M. Steuchius hade skolteologien en försvarare, medan cartesianen Rydelius förebådade upplysningstidens supranaturalistiska teologi. Under 1700-talets förra hälft förblev o. den förhärskande riktningen med J. Steuchius, Gezelius d.y., Georg Wallin och Jakob och Henrik Benzelius som kraftfulla företrädare. Genom Jakob Benzelius’ läroböcker i dogmatik, som 1734 ersatte Hafenreffer, bevarade det ortodoxa lärosättet sitt inflytande bland prästerskapet till fram mot 1850-talet. 1415 4. Danmark-Norge. Utvecklingen i Danmark har i stort varit densamma som i Sverige. De teologiska motsättningarna mellan filippism och luthersk ortodoxi ha dock varit mera markerade. Redan omkring 1550 förelåg en motsättning mellan lutherlärjungarna bröderna Palladius* och melanchthonlärjungen Niels Hemmingsen*, Danmarks store lärofader. H. fördröjde med en generation konkordieteologiens inflytande i Danmark. Under 1600-talets första decennier innehade melanchthonskt influerade teologer som Knudsen Vejle, Cort Aslaksen, Mogens Madsen, Johannes Pistorius de inflytelserika posterna i kyrkan och vid universitetet. H. P. Resen och J. Brochmand* bröto 1614 filippismens makt och en närmare anknytning till o. ägde rum. Kanslern Holger Rosenkrantz’ politiska och teologiska inflytande befrämjade denna utveckling. Han företrädde en luthersk kristocentrisk teologi, influerad av Philipp Nicolai, med stark betoning av förbundstanken och gärningarnas betydelse. Samtidigt gick en stark våg av andlig väckelse och förnyelse över den danska kyrkan med efterverkningar under hela århundradet. Bodsbevægelsens företrädare äro Rosenkrantz, Resen, Brochmand, C. Bartholin och Jersin. Brochmands uppgörelse två decennier senare med sin forne lärare och vän Rosenkrantz medförde en strängare anknytning till konkordieteologien. Hans läroböcker lågo till grund för den teologiska undervisningen i Danmark i hundra år. Även efter filippismens nederlag hade den danska o. ett starkt etiskt inslag. Den spenerska pietismens framhållande av det kristna livets praxis möttes också med förståelse av den ledande danske teologen Masius. Pietismens församlingsprincip ledde dock som i Sverige till skarpa konflikter mellan o. och pietism. Den stränga wittenbergortodoxien hade företrädare i caloviuslärjungen Hans Wandal och quenstedtlärjungen Josua Schwartz, beryktad för sina ortodoxa angrepp på Pufendorfs naturliga teologi under dennes lundatid. Redan omkring 1710 är den strängare o:s tid förbi och pietismen, stödd av hovet, vinner terräng. Hans Bartholins lärarverksamhet och lärobok Elementa theologica, 1416