P.s vigtigste dogmatiske skrift er » De poenitentia et de justificatione» (1558); her som ellers lægger han stærk vægt på sand bod og omvendelse. Historisk set betegner P.s kristendomsopfattelse et væsentligt fremskridt sammenlignet med prædikanternes standpunkt før 1536. Iøvrigt savnes en undersøgelse af P.s dogmatiske opfattelse og overhovedet en moderne videnskabelig P.- biografi. Litt.: P. Palladius, Danske skrifter, udg. af Lis Jacobsen, 1—5 (Khvn 1911—26); dens., En visitatsbog, folkeudg. ved H. Haar (Khvn 1940); af P.s lat. skrifter er hans katekismeudlægning for norske sognepræster optrykt af A. C. Bang i Theol. tidsskr. f. d. evang.-luth. kirke i Norge, r. 3, bd. 1 (Oslo 1887); den danske overs. af 1546 er optrykt af J. Belsheim (Oslo 1900). — A. C. L. Heiberg, P. P. (Khvn 1840); G. Jørgensen, P. P. Den danske kirkes historie 1537—1560 (Khvn 1922); H. Brix, Indledning og bemærkninger til P. Palladius’ Visitatsbog (Khvn 1927); B. Kornerup, P. P. (i Dansk biogr. leks. 17, Khvn 1939); N. K. Andersen, P. P. i Wittenberg (i Dansk teol. tidsskr. 1945). N. K.A. PANTEISM. Uitrycket p. är bildat av de grekiska orden för allt (x&v) och Gud (9e6) och är teknisk term för ett speciellt sätt att tänka sig Guds förhållande till världsalltet. Det betecknar en åskådning, för vilken det råder identitet mellan universum och Gud: Allt är gudomligt, Gud »innebor» i världen (d. v. s. är immanent i motsats till transcendent). Strängt taget skulle formeln »allt är Gud» vara bästa uttrycket för p:s innebörd. Termen p. är relativt ny, fastän åskådningar som enligt modern uppfattning är panteistiska har existerat så långt idéhistorien når tillbaka i tiden. Ordet »panteist» användes först 1705 av J. Toland och ordet »panteism» av dennes motståndare Fay (1709) liksom senare av Toland själv. I sak är det svårt att fixera och uttrycka vad en konsekvent genomförd p. skulle innebära, bland annat därför, att en sådan tycks stå i motsats till för alla religioner väsentliga föreställningar om Guds förhållande till världen. I all religion bör, förefaller det, tendensen att betona väsensskillnaden mellan Gud och världen vara dominerande, me- 13 PANTEISM dan en åskådning som utplånar denna berövar sig varje föremål för dyrkan och vörðdnad. Begreppet p. har också utsatts för skarp kritik. Hegel förklarar t. ex. kategoriskt, att det aldrig har fallit någon filosof eller någon människa in att tillskriva tingen självständigt väsen eller substantialitet och därmed hålla »alla ting för Gud». Även ur andra synpunkter har begreppet ansetts missvisande. Taget efter bokstaven borde det avse en någorlunda avgränsad religionsform, men någon sådan existerar inte, i varje fall inte en konkret positiv religion. Snarare kan man tala om en tendens eller ett motivy som är gemensamt för många religionstyper, en tankegång som finns t.ex. hos Schleiermacher*. Enligt hans uppfattning är p. en särskild »tankeform », ett sätt att föreställningsmässigt fatta och uttrycka Guds förhållande till tingen. Denna tankeform kan användas av i övrigt mycket skilda religioner och förenas med olikartade fromhetstyper. En dylik uppfattning förekommer även i nutida religiös eller konfessionell debatt, där uttrycket p. kan uppträda såsom polemiskt slagord, ägnat att ställa de egentliga konsekvenserna av en bekämpad åsikt i rätt dager. Så t. ex. då mystisk religion eller modern naturfromhet kritiseras för sina konsekvenser. Gud är, menar kritikern, egentligen ingenting annat än jaget självt, eller han är identisk med världsalltet i en dunkel idealisering. Utgångspunkterna för den identifiering av alltet med Gud som utmärker p. är två. Man kan vid alltet främst tänka på medvetenhetsvärlden eller »jaget». Den gräns som p. strävar att utplåna blir då skiljelinjen mellan jaget och Gud. I klassisk form finns denna identifiering uttryckt i den indiska brahmanismen. I formeln »jag är Brahma» identifieras atman (andedräkten, jaget), som är den innersta och andligaste livsprincipen, med den högsta gudomen. Men alltet kan också vara den objektiva yttervärlden eller sammanfattningen av alla ting bland vilka människan bara är ett. I detta fall är det reflexionen över de objektiva företeelserna som leder till en identifiering avy Gud och världen. Utgångspunkten är världen i betydelse av »naturen». Exempel på en så- 14