PARADIS dan p. byggd på i viss mening objektiva förutsättningar erbjuder den grekiska religionen och filosofien. Ett ofta varierat huvudmotivy är där den gudomliga princip, som är enheten och kraften i världen och utgör tingens egentliga »väsen». Även i dessa grekiska tankegångar är »allting ett». I grunden är tingen, för den som genomskådar skenet och ser den sanna verkligheten, »ingenting annat än» Gud. I likhet med alla abstrakta föreställningssätt, som inte uttrycker bestämda och entydiga sakförhållanden kan p. fattas på olika sätt och utvecklas i olika riktning. Främst är två tendenser betydelsefulla. Påståendet att Gud och världen är ett kan tydas antingen därhän, att Gud uppgår i världen eller så, att världen uppgår i Gud. I förra fallet kan p. slå över i naturalism* eller rent av materialism*. Gud blir identisk med naturen i den meningen, att hans väsensinnehåll reduceras till likhet med ett visst naturbegrepp (ex. åskådningar som gör Gud till en »opersonlig kraft»). I det senare fallet kan p. utvecklas till »akosmism », en åsikt som frånkänner tingen självständig tillvaro och endast hos Gud eller det All-ena finner verklighet i full mening. Ofta kan båda tendenserna göra sig gällande jämsides inom samma åskådnings ram. Alltid är det mycket svårt att finna uttryck för vare sig konsekvent naturalistiska eller akosmistiska tankegångar. Härpå är Spinozas* filosofi ett gott exempel. Hans identifiering av Gud och naturen (Deus sive natura) har berett uttolkarna många svårigheter. Det är också ingen tillfällighet, att han å ena sidan har uppfattats såsom »ateist» och å den andra som den »gudadruckne», för vilken ingenting annat existerar än det gudomliga. I vår tid har både de panteistiska idéerna och panteistisk religiositet spelat ganska stor roll. I jämförelse med den »teistiska» religionen, med dess personliga och begränsade gudsbegrepp, har en panteistisk gudsföreställning ofta tett sig såsom ett högre begrepp, därför att det bättre uttrycker Guds absoluthet och frihet från begränsningar. Såsom fromhet har p. i moderna bildade kretsar antagit formen av naturdyrkan och 15 natursvärmeri, ett ofta kvietistiskt försjunkande i alltet eller naturen. En sådan religiositet förlorar sig med omärkliga övergångar i världsåskådningar som snarast är ersättningar för religion i egentlig mening. Den har ofta starkt estetisk karaktär och anknyter till rent filosofiska och icke-religiösa världsåskådningssystem (t.ex. Schopenhauers*). Se även Teism, Transcendens — immanens. Litt.: G. M. Schuler, Der Pantheismus (Würzburg 1884);G. Scholz, Über den Pantheismus (i Preuss. Jahrbuch 1910); G. van der Leeuw, Einführung in die Phänomenologie der Religion (München 1925); S. Alexander, Space, time and deity (London 1927). H. E—d PARADIS. Navn og begreb. Ordet stammer fra oldpersisk pairidaêza »indhegning», »park» og er gået over i både hebraisk (parde's) og græsk (rapáðio0c) som låneord. I G. T. bruges det i den hebraiske bibel i sin oprindelige betydning Hoøjs. 4:13; Præd. 2:5; Neh. 2:8. I Septuaginta anvendes det som oversættelse af »Edens Have» i 1. Mos. 2—3 og har derved bevirket, at ordet p. på jødisk og kristen grund fortrinsvis bruges om den have, hvori urmennesket færdedes og som man håber, at mennesket igen ved tidernes ende skal få adgang til. Ordet p. er derved begrebsmæssigt kommet til at svare til de vidtudbredte forestillinger om en lykketilstand, som har hersket ved tidernes begyndelse og som man håber på, at menneskene igen skal få del i, enten efter deres død eller ved en omvæltning i verdensløbet. Religionshistorisk. De religionshistoriske paralleller frembyder visse lighedspunkter med den bibelske opfattelse af p., men også karakteristiske forskelle i forhold til denne. I det gamle Iran levede myten om urmennesket og urkongen Yima, i hvis tid der ingen vinterkulde eksisterede og hverken mennesker eller husdyr døde, og der var altid føde nok til alle. Fra Yima og hans tvillingesøster Yimak nedstammer hele menneskeslægten, men de har mistet udødeligheden på grund af en synd, som han begik. —IGrækenland (Hesiod) kendes forestillingerne om de fire verdensaldre: guld-, 16