PASTORALBREVEN preken (jfr. Veckopredikan), som fortrinsvis ble henlagt til disse to dager. P.s antall og utformning har i de nordiske kirker variert meget fra tid til annen, fra sted til sted og fra byene til landsbygden. I alminnelighet har de vært holdt i byene onsdag og fredag, på landet onsdag, fredag eller lørdag — det siste særlig der hvor veiene til kirken har vært lange. I Danmark og Norge ble p. enkelte steder på 1800-tallet henlagt til søndagene i fasten. Tekstvalget for prestene har enten vært fritt eller — mer tradisjonsbestemt — hovedsakelig begrenset til pasjonshistorien. Salmesang og til dels litaniet* har også hørt med ved p. Endelig har den dansk-norske gudstjeneste siden 17. årh. (overalt siden 1688) hatt en særlig fastekollekt, og Sverige og Finnland (siden 1693) hatt en egen pasjonsbønn etter prekenen. I den nye svenske handboken (1942) er det også en høytideligere form for pasjonsguds- +jeneste hvor bl. a. de såkaldte »I m pr o p eriene (bebreidelsene, sv. förebräåelserna) kan synges som vekselsang. Litt.: P. Keppler, Zur Passionspredigt des Mittelalters (i Historisches Jahrbuch d. Görres-Gesellschaft, München 1882); E. Rodhe, Svenskt gudstjänstliv (Sthm 1923); C. 7T. Engelstoft, Liturgiens ... historie i Danmark (Khvn 1840; s. 124 f.); A. O. 7. Hellerström, Liturgik (3. ed. Sthm 1954). , H.F. PASJONSSPIL, PASSIONSSPEL, se Religiøst drama. PASSIONSTIDEN, se Fastetiden, Kirkeâåret. PASTORALBREVEN kallas sedan mitten av 1700-talet de två breven till Timoteus och brevet till Titus. De äro nära besläktade till språk, stil och innehåll och bilda därigenom en särskild grupp inom den paulinska brevsamlingen. Benämningen p. kan anses träffande, eftersom dessa brev främst sysselsätta sig med pastoralvården i församlingarna. De äro riktade till församlingarnas »herdar», även om själva ordet »herde» (lat. pastor, grek. xowAv) icke förekommer, och ha till syfte att stärka ledningen av församlingarna, så att en gräns sättes för hotande irrläror. Utförligast är 1 Tim., som innehåller dels uppmaningar att stå emot främ- 27 mande läror nu och i framtiden (1:1—20; 4: 1—53: 2; 6: 3—21), dels föreskrifter angående gudstjänsten, församlingsföreståndarna och -tjänarna, kvinnorna, änkorna, de äldste och slavarna (2: 1—3: 16; 5: 3—6: 2). Tit. föreskriver hur äldste skola tillsättas och falska läror bekämpas samt varnar för gagnlösa lärostrider mellan de troende inbördes (1: 5—16; 3: 8—11). Mittpartiet har formen av en s.k. hustavla med levnadsregler för olika kategorier av församlingsmedlemmar (2: 1—3: 7). Även i 2 Tim. utgöres kärnan av uppmaningar att hålla fast vid den rena läran och bekämpa villoläror (2: 1—4: 8), medan början (1:3—14) prisar den kristna traditionen och slutet (4: 9—22) består av personliga meddelanden och hälsningar. P. förmedla en livfull bild av församlingslivet under senapostolisk tid. Nådegåvorna ha trätt tillbaka för det redan fullt utbildade ämbetet. Förf. har inte behov att redogöra för olika ämbetsinnehavares plikter, men väl att inskärpa de sedliga anspråk som mäåste ställas på dem. Också irrlärorna förutsättas som kända. P. beskriva icke deras art, utan mana så mycket enträgnare till kamp mot dem. Uppenbarligen är det fråga om ett slags judisk-synkretistisk gnosis (jfr Gnosticismen). Det mest framträdande draget i p:s kristendomsuppfattning är betonandet av den »sunda läran» (1 Tim. 1:10 o. a.). Kännedomen om den leder till en vandel som är behaglig för både Gud och människor. Idealet är »ett lugnt och stilla liv i all gudaktighet» (1 Tim. 2:2), vilket väcker respekt ocksä hos utomstående. Därför krävs av de troende att de i allt äro väl balanserade. Detta är en typiskt grekisk dygd, en lovprisning av den gyllene medelvägens harmoniska livsstil. Även den religiösa terminologien röjer inflytande från hellenismen. Ordet Frälsare (owp) förekommer i p. oftare än i hela det övriga N. T. tillsammans, med undantag för dess yngsta skrift, 2 Petr. Karakteristiska hellenistiska vändningar äro ocksä Guds »godhet och människovänlighet» (lat. humanitas, Tit. 3:4) och ordet êrnıpavex, uppenbarelse, använt om Kristi framträdande på jorden (2 Tim. 1:10). 28