Äkthet. P. äro bevarade uteslutande inom ramen för den paulinska brevsamlingen. I början på 1800-talet yppade sig dock starka tvivel på deras äkthet. De situationer i vilka de uppge sig vara författade förekomma icke under den del av Paulus’ liv som är känd genom hans korrespondens med församlingarna och genom Apg. P. kunna därför antagas vara äkta Paulusbrev endast om Paulus blivit frigiven ur den i Apg. omtalade fångenskapen och först efter en andra fångenskap avrättad i Rom. Antydningar härom förekomma visserligen i den äldsta kristna litteraturen, men fullt sannolik blir denna tradition blott om p:s äkthet är given. Denna cirkel har bevisföringen hittills icke lyckats spränga. Men även om den av p. förutsatta situationen vore tänkbar, så avvika dessa brev till språk och teologi så pass starkt från de paulinska huvudbreven, att även konservativa forskare räkna med att de icke skrivits omedelbart efter apostelns diktamen utan gestaltats friare efter hans anvisningar. Av kritiska exegeter anse somliga, att författaren byggt på biljetter och brevfragment av Paulus, medan andra betrakta breven i sin helhet som verk av en beundrande anhängare. I sistnämnda fall har författaren begagnat sig av en på den tiden vanlig metod, att i sin lärofaders anda och namn ge de råd som han kunde förmoda, att denne själv hade velat ge i den aktuella situationen. De äldsta historiska vittnesbörden om p. härstamma från senare hälften av andra århundradet. I Marcions kanon (omkring 150) saknas de, och det har trots ivriga försök icke kunnat göras sannolikt, att citat ur dem skulle förekomma i den kyrkliga litteraturen före denna tidpunkt. På grund av språkliga överensstämmelser mellan p. och Polykarpus’ brev har v. Campenhausen gjort gällande att denne vore p:s författare, men bevisföringen verkar icke övertygande. De flesta av dem som tillskriva p. en annan författare än Paulus datera dem till 90-talet eller till tiden kort efter år 100. Angående avfattningsorten kan man knappast säga något med bestämdhet — den spelar för övrigt ingen roll för tolkningen —, men det 29 PATRIARKAT mest sannolika är av allt att döma Mindre Asien. Se vidare art. om de enskilda breven. Litt.: P. N. Harrison, The problem of the Pastoral epistles (Oxford 1921); R. Bultmann, art. Pastoralbriefe i Die Religion in Geschichte u. Gegenwart 4 (2 ed. Tübingen 1930); M. Dibelius, Die Pastoralbriefe (Handbuch z. N.T., hrsg. v. H. Lietzmann, 13, 2 ed. Tübingen 1931); F. Torm, Paulus’ breve til Timoteus og Titus (2 ed. Khvn 1932); R. Falconer, The Pastoral epistles (Oxford 1937); H. v. Campenhausen, Polykarp von Smyrna und die Pastoralbriefe (Heidelberg 1951). R. Gg PASTORALEXAMEN, se Prästutbildning. PASTORALPSYKOLOGI, se Själavård. PASTORALTEOLOGI, se Praktisk teologi. PATRIARKAT. Beteckningen xatpidpy45 användes ännu i början av 300-talet om biskoparna i allmänhet, men tilldelades snart uteslutande biskoparna i Alexandria, Antiokia, Konstantinopel och Jerusalem, vilka i egenskap av ledare för större kyrkoprovinser intogo en högre ställning än metropoliterna. P:s uppkomst måste ses i samband med kyrkans nya situation efter kristendomens seger. Den står i analogi till den politiska indelningen av österlandet i dioceserna Egypten, Oriens, Asia, Pontus och Trakien. Äldst är p. Alexandria*, som framträdde redan i början av 300-talet och omfattade Egypten med kringliggande trakter. Något senare erhöll Antiokia*, huvudstaden i Oriens, en liknande ställning. Av största betydelse för p:s utveckling blev synoden i Konstantinopel år 381, där uppdelningen i fem större kyrkliga förvaltningsområden genomfördes (kanon 2). Samtidigt gjordes Konstantinopel* till huvudorten för Trakien. Biskoparna i Efesus (Asia) och Caesarea, Kappadokien, (Pontus) innehade i början alltjämt samma ställning som patriarkerna i Alexandria, Antiokia och Konstantinopel, men gjordes genom mötet i Kalcedon år 451 beroende av Konstantinopel, vars patriark samtidigt erhöll ett företräde framom samtliga övriga (kanon 9, »ekumenisk patriark»). På samma synod avskildes från Antiokia definitivt ytterligare Jerusa- 30