PATRONATSRÄTT 1904; s. 1—13); É. Amann, art. Pères de l'Eglise (i Dict. de théol. catholique 19383). E. M. PATRONATSRÄTT (lat. jus patronatus) är ett kyrkorättsligt begrepp, som går tillbaka på den germanska rättens privaträttsliga karaktär. Med äganderätten till en kyrka och den egendom, som anslagits till dennas vård och prästens underhåll, följde i de germanska rikena rätten att tillsätta präst. Hela detta system stred emellertid mot den kanoniska rätten, enligt vilken biskopen som ordinarie kollator tillsatte prästtjänsterna; under 1100-talet förvandlades också på kontinenten tillsättningsrätten till en förslagsrätt (jus praesentandi) och äganderätten till en skyddsrätt (patronus ecclesiae). Även i Norden segrade med tiden den kanoniska rättens principer, och med reformationen skedde till en början ingen förändring. I recessen av 1536 tillförsäkrades sålunda den danska adeln denna form av p., som även sanktionerades både i den dansknorska och den svenska kyrkoordningen. Först under 1500-talets sista årtionden inträdde en förändring, men utvecklingen blev helt annorlunda i Sverige-Finland och i Danmark-Norge. Genom adelsprivilegierna 1617, slutpunkten i privilegieutvecklingen under Vasatiden, utvidgades nämligen i Sverige-Finland — någon motsvarighet härtill förekommer icke i Danmark-Norge den medeltida p. till att gälla en rätt för alla adelsmän att utse präst i den församling, där »de boendes äro». I praktiken kom detta att innebära, att p. åtföljde säterifriheten. Denna mycket omstridda p. »enligt privilegierna» begränsades dock i kyrkolagen av 1686 (kap. 19: 12) och adelns privilegier av 1723 till sin ursprungliga innebörd, samtidigt med att grunderna för innehav av p. närmare bestämdes. I Finland utfärdades 1868 ett plakat mot p., och i Sverige upphävdes den 1921. Den av konungen från biskopar och kloster övertagna p. övergick i Danmark-Norge efter reformationen i stor utsträckning till adeln. Denna p. innebar emellertid icke blott som i Sverige-Finland rätten »att utse, välja och kalla en prästman till någon församling» (KL kap. 19:12) utan även fri 35 disposition över alla kyrkliga inkomster jämte kronotionden. P. som sålunda var förenad med stora ekonomiska fördelar, kunde fr. o. m. 1600-talets senare hälft förvärvas icke blott genom kungl. förläning utan även genom köp. »Den store kirkesalgenes tid» i Danmark, då vem som helst kunde köpa p. med eller utan »kaldsret», inföll efter 1684 och upphörde först definitivt, då tionden avvecklades som skatteform 1903. Genom en förordning 1809 inskränktes själva kallelserätten till adliga personer och skulle omfatta tre personer, varav konungen sedan utnämnde en. Denna p. upphävdes i Norge 1821 och i Danmark 1849. Litt.: C. T. Engelstoft, Om beskikkelse af kirkens tjenere i den danske kirke (i Theol. tidskr. 6, Khvn 1842); L. Daae, Geistliges kaldelse i den norske kirke (Kristiania 1879); Matzen-Timm, Haandbog i den danske kirkeret (Khvn 1891); K. A. Appelberg, Bidrag till belysning af sättet för prästetjänsternas besättande i Finland (diss. Helsingfors 1896); G. Thulin, Utredning rör. patronatsrättigheterna i Skåne, Halland och Bohuslän (Sthm 1901); A. Bäckström, Utredning rör. ... patronatsrättigheter (Sthm 1914); P. Severinsen, Folkekirkens ejendomshistorie (Khvn 1920); Hj. Holmquist, Tillsättningar av gäll i Sverige under reformationsårhundradet (i Hist. tidskr. 1933, Sthm 1934); K. Hansson, Norsk kirkeret (Oslo 1935); P.J.Jörgensen, Dansk retshistorie (Khvn 1940); J. Rosén, Skånska privilegie- och reduktionsfrågor 1658—1686 (Lund 1944); A. E. Feine, Kirchliche Rechtsgeschichte 1 (Weimar 1950; med utförliga litteraturanvisningar); A. Thomson, Studier i frihetstidens prästvalslagstiftning (Lund 1951); J. Weibull, Tionden i Skåne under senare delen av 1600-talet (Lund 1952); S. A. Nilsson, Kampen om de adliga privilegierna 1526—1594 (Lund 1952). S. Kj—m PAULUS. 1. Kilderne til P.s liv og virksomhed er dels hans breve (de 13 P.-breve i det N. T.), dels Apostlenes gerninger*, der indeholder værdifulde meddelelser om P., men først er redigeret efter hans død. Det er almindeligt at antage, at Efeserbrevet* og Pastoralbrevene* ikke er skrevet af P.; i nyeste tid er der dog en voksende tiltro til ægtheden af Ef. Der har også været tvivl om ægtheden af Kolossenserbrevet*® og 2. Tessalonikerbrev*. Det er metodisk rigtigt 36