PELAGIANISMEN de gaver, han indsamler til dens menighed, vidner højt herom. Han taler ofte om dem til sine menigheder og er formodentlig derved en af årsagerne til, at disse i nogle tilfælde ønsker at blive jødekristne med efterfølgelse af visse af Mose love. Men P. forlanger, at de hedningekristne skal bryde fuldstændigt med Loven. De kan ikke som de jødekristne bryde principielt, men dog følge Loven så meget, at de kan leve i et jødisk milieu. P. udskiller hedningemissionen som en med jødemissionen ligeberettiget sfære, men knytter de to uløseligt sammen. Jødernes forhærdelse over for evangeliet har været anledning til, at dette nu forkyndes for hedningerne, men disses modtagelse af evangliet vil igen blive anledning til, at Gud frelser hele Israel. Foruden at gøre front mod lovreligionen polemiserer P. mod en kristendom, der er blevet opblandet med datidens synkretistiske fromhed, og foregriber derved kirkens fremtidige liv inden for den hellenistiske verden og dens kamp mod gnosticismen*. P. gør således front både mod en lovreligion, der binder sig til den jødiske arv, og imod en hedensk inficeret religiøsitet, der slipper forbindelsen med G.T. Man kan ikke adskille P.s tanker fra hans arbejde som missionær, de gror frem af det praktiske arbejde og har deres mål i dette, men de problemer, han behandler, er kristendommens grundspørgsmål, og derfor er kirken stadig vendt tilbage til P., og teologien har fornyet sig ved studiet af hans breve, ikke blot i reformationstiden, ligesom fromhedslivet har søgt næring i dem. Det sidste kapitel om P.s betydning er endnu ikke skrevet. Litt.: F. C. Baur, Paulus (Stuttgart 1845); A. Schweitzer, Geschichte der paulinischen Forschung (Tübingen 1911); A. Deissmann, Paulus (2. ed. Tübingen 1925); A. D. Nock, St. Paul (London 1938); A. Schweitzer, Die Mystik des Apostels Paulus (Tübingen 1930); L. J. Koch, Paulus. Et livsbillede (2. ed. Khvn 1941); dens., Paulus som karakter (2. ed. Khvn 1917; svensk overs. Paulus som personlighet, Uppsala 1923); O. Moe, Apostelen Paulus, hans liv og gjerning (2. ed. Oslo 1928); dens., Apostelen Paulus’ forkyndelse og lære (Oslo 1928); L. Brun, Paulus’ kristelige tanker (3. ed. Oslo 1945); M. Dibelius 43 —W.G. Kümmel, Paulus (Berlin 1951); O. Linton, Den paulinska forskningens båda huvudproblem (i Svensk teol. kvartalskr. 1935); dens., Aktuella problem inom Paulusforskningen (i Norsk teol. tidsskr. 1938); J. Munck, Nogle bemærkninger til Paulus’ kaldelse ved Damaskus (i Festskrift til Jens Nørregaard, Khvn 1947); dens., Paulus’ apostolat og apostelbegrebet i det Ny Testamente (i Dansk teol. tidsskr. 1948); dens., Petrus und Paulus in der Offenbarung Johannis (Khvn 1950; særlig kap. 4); dens., Israel og hedningerne i det Ny Testamente (i Dansk teol. tidsskr. 1951); dens., Paulus und die Heilsgeschichte (Aarhus 1954). Johannes Munck PAVE, se Påve. PAVEDØMME, se Påvedöme. PEDAGOGIK, se Religionspedagogik, Uppfostran. PELAGIANISMEN är en läroåskädning, vars upphovsman var Pelagius, den äldste iroskottske kyrklige skriftställaren, f. omkr. 360, d. efter 418. Han var lekmannamunk och sträng asket. Efter år 400 uppehöll han sig i Rom utan att tillhöra något kloster. Han har skrivit tre böcker om treenigheten (förlorade) och »Urval ur de heliga skrifterna», varav rester finnas bevarade. Han författade även kommentarer till Pauli brev. Han behärskade grekiska och hade namn om sig att vara en lärd man. Den teologiska kontroversen med Augustinus* har outplånligt inristat hans namn i kyrkohistorien. I sin kommentar till Romarbrevet har P. energiskt tillbakavisat tanken på att ursynden genom fortplantning skulle vara nedärvd från Adam. Han anser det vara omöjligt att Gud, som förlåter människans egna synder, skulle kunna tillräkna henne andras synder. Härstamningen från Adam har avseende blott på köttet, icke på den odödliga själen. Och även köttet som substans utgår från Gud och är därför gott. I åratal lärde Pelagius i Rom, utan att röna motsägelse, att människan till sin natur förmår leva i syndfri fullkomlighet. Hans lärjunge Ca elestius upptog kampen mot läran om arvsynden* och vann gehör i Sicilien och flerstädes. Då han åberopade Augustinus och Hieronymus*, uppträdde den sistnämnde 44