och gav upphov till benämningen »pelagianer». I nio antipelagianska canones förklarade biskoparna i Afrika och Numidien, att Adam icke på grund av naturen utan på grund av synden hade blivit dödlig, att barnen böra döpas till följd av den synd de ärvt från Adam och att nåden var nödvändig icke blott för syndernas förlåtelse utan även för ett liv i enlighet med dygdens föreskrifter. P. hade dock vunnit så vidsträckt anklang i Rom och i Italien, att påven Innocentius I kunde ansluta sig till Augustinus och Hieronymus endast genom att åsidosätta den synodala rådgivningen. Hans efterföljare Zosimus upphävde kättarediktet över pelagianerna och förmåddes endast på grund av kejserlig påtryckning skrida till åtgärder mot dem. Augustinus’ lära om arvsynden kan med större skäl än Pelagius’ lära om människonaturens renhet betecknas som nybildning. Augustinus’ nådelära förelåg i sina grunddrag omkr. 387 men bestämmer hans teologiska åskådning i dess helhet först omkr. år 400. Själva kontroversen har varken tillkommit pä initiativ av Augustinus eller Pelagius, utan den har framkallats av kyrkans inre läge. Den gällde i sin helhet följande alternativ: dygd eller nåd, moral eller religion, människans ursprungliga omistbara anlag (godhet) eller Jesu Kristi kraft? Intresset koncentrerar sig nu närmast på frågan, huruvida Augustinus förmäått i sin arvsyndslära företräda urkristna tankegångar eller icke. Det torde vara klart att man varken på gammal- eller nytestamentlig mark kan finna spår av en betraktelse, som täcker den augustinska arvsyndsläran. En tydligt urkristen intention föreligger hos Augustinus däri att frälsningen tillhör ett område, som människan ej kan nå med egna krafter. »Men medan man i urkristendomen tänkt i tidsåldrar och sett frälsningen och rättfärdigheten såsom hörande samman med den av Gud utlovade, kommande tidsåldern, så blev frågan om frälsningen hos Augustinus inställd i en frågeställning, där det kom att gälla den enskildes religiösa och sedliga mål» (Bring). Augustinus rör sig ständigt i ett schema, där nåden kräves 45 PELAGIANISMEN som hjälp åt människans egen förmåga. Man har ofta föreställt sig att Pelagius’ fel varit att han tagit hänsyn endast till enskilda handlingar, ej till sinnelaget. Augustinus’ styrka åter skulle ligga i att han förmått utgå från sinnelaget. I senare teologisk litteratur har det emellertid betonats, att Augustinus icke tänkte i tidsåldrar så som urkristendomen och att han sålunda kommit att omböja den urkristna eska tologiska inställningen i en psykologisk. Detta har varit bestämmande för den västerländska kristendomen och teologien allt intill våra dagar. Semipelagianism (halvpelagianism) kallar man vanligen den teologiska riktning inom vulgärkatolicismen, som i de omstridda punkterna är mera antiaugustinsk än antipelagiansk. Inom denna riktning protesterade man mot Augustinus’ lära om nådens prioritet, dess oförskylldhet, oemotståndlighet och förutbestämmelse. Man kan förstå denna protest, då man betänker att frågeställningen hade blivit psykologisk. Man ansåg Augustinus’ inställning vara farlig för sedligheten i det att den tog bort ansvaret. Man hävdade i stället människans frihet i förhållande till nåden. Predestinationen* skedde på grund av förtjänst. Den frälsande nåden var alltså icke oförskylld. Semipelagianska tankegångar ha ofta gjort sig gällande även inom lutherdomen. Överallt, där man ser frälsningen utifrån grundmotsatsen: Gud—människa, resp. gudomlig natur—mänsklig natur, råkar man in i en form av samverkan mellan Gud och människa, d. v. s. semipelagianism. För Paulus och Luther var grundmotsatsen Guds vilja—det onda, Gud—Satan. Människan var valplatsen. Inom lutherdomen är frågan om semipelagianismen alltjämt aktuell i det att Luthers skrift »Om den trälbundna viljan» av många lutheraner anses missvisande, t.o.m. farlig; och dock har Luther där dragit ut linjerna ur sin syn på rättfärdiggörelsen. Se även Nåd, Synd og skuld. Litt.: F. Loofs, Pelagius und der pelagianische Streit (i Realencyklopädie f. protest. Theologie u. Kirche 15, 3 ed. Leipzig 1904, s. 747 ff.) ; A. Har- 46